Röda stugor och oemotståndlig svensk natur fladdrar förbi

En stamsång som lades till de tidigare svenska stamsångaerna 1949, var

Röda stugor tåga vi förbi.

  Den deltog förresten i en tävling i ett upprop om nya sånger till allsång på Sollidenscenen på Skansen samma år.

  I första strofen tar textförfattaren George Åhlstad verkligen sats.

  Vi är på väg ut i världen och vi vill sjungande den ultimata svenska sången berätta för världen om att det i Sverige finns myriader av röda stugor, drivor av ljusa björkar, överflöd av klarblå himmel, massor av sol och omåttlig glädje.

  Hör ni inte det, ni därnere på kontinenten?! Ni vars städer fortfarande ligger i ruiner efter det stora kriget.

  Och vi är tillsammans, alla vi svenskar.

  Hur har ni det med gemenskapen?

  ”Röda stugor tåga vi förbi.

Glatt kring nejden hörs vår melodi

Ljusa björkar, sommarhimmel fri

hägnar den jublande färden.

Sången klingar. Hör vår muntra låt,

allt är glädje, må vi följas åt!

Solen lyser, och på vandringsstråt

dra vi med sång genom världen.”

  I andra strofen fortsätter det med idel blanka sjöar, evigt sommarfagra hagar, ständigt blånande berg, oförfalskade böljande skogsklädda kullar och majestätiska träds pelarhallar.

  Skogen ekar av liv, den svenska ungdomen sjuder av sång och hela tillvaron jublar av glädje.

  Vi är på väg, vi ungdomar! Mot framtiden! Med sång och glädje!

  ”Blanka sjöar skymta där vi gå,

gröna hagar sommarfagra stå.

Bergen locka, lysande och blå,

långt bortom skogsklädda kullar.

Genom höga stammars pelarhall

svävar ekot av vår glada trall.

Ungdomsfriska toners jubelsvall

hän över åsarna rullar.”

  Vi ska ut till naturen, till det ursprungliga, det oförstörda, vackra och svenska.

  Till det som alltid funnits i Sverige men som kanske, på grund av sin självklarhet, kommit i skymundan.

  Och vi ska bort från civilisationens bojor, det förgängliga som människan själv skapat och skapar: städernas hets och larm, byggarbetsplatsernas smuts och damm och statarlängornas och barackerna lungsot och trängsel. 

”Långt från bygdens trängsel, rök och stoft

gå vi ut till sol och barrskogsdoft.

Under ljusa sommarskyars loft

vildmarken lever och blommar.

Fyll din själ med sommarlandets ro!

Drag hit ut från trångt och unket bo!

Vinden sjunger över milsvid mo

sången om ungdom och sommar.”

  Och?

  Sedan följde två decennier av tillväxt, urbanisering och landsbygdsavfolkning.

  Alla började så småningom också att längta till London och New York.

  Lyssna på sånger och sjunga visor från den anglosaxiska världen.

  Sånger om kärlek och Flower Power. Sånger om det naturliga. Sånger om det där som är så svårt att ta på, och att nå. Sånger fyllda av visioner om röda stugor omgivna av svensk natur.

  Fast kanske någon annanstans.

  På kolonilotter, i fritidshus, på lantställen, på husvagns- och husbilscampingar, i andra länder och i främmande kulturer.

  Bara för att få vara oss själva en stund. Vad nu det kan vara?

  Mæ råkes