Så står han framför
mig. Mitt i festyran. Tysken.
Påstår att han, trots att han talar helt
felfritt, inte behärskar svenska språket:
– Ibland blir det fel, man väljer fel former.
Va? Fel former? Vad säger karln? Får man kanske
ett prov på det då? Men det kan jag ju inte be honom att ge ett exempel på när
han nu, utan synlig ansträngning, talar grammatiskt felfri svenska.
När han lärde sig språket?
Han studerade i Umeå ett år, läste en del
kurser i olika ämnen…
Lärde sig alltså svenska på ett år så där i
förbifarten! Det här kan inte stämma, hur är det möjligt?
Om han kan flera språk?
Jo, han bodde i Norge ett år och norskan är ju
bara en rak och mycket enkel översättning av svenskan. De är egentligen samma
språk, de härstammar ju båda från fornnordiskan. Precis som isländskan som
han lärde sig när han var utbytesstudent i Reykjavik under ett år.
Och så illustrerar han sin isländska med några
för mig helt obegripliga isländska fraser, som låter mycket trovärdiga och direkt
tagna ur någon av de isländska filmerna Korpen
flyger eller Korpens skugga.
Jag har pratat med denna tyska man i två
minuter och jag börjar mer och mer förstå att jag har ett språkligt geni
framför mig. Han kan alltså tyska, svenska, norska och isländska. Och han har
lärt sig dem, bara så där. Jag blir alldeles matt.
Vad han sysslar med?
Han är kulturjournalist och skriver om svensk
kultur i tysk media. Sedan översätter
han en del.
Jag kommer in på mina problem med tysk
grammatik, något som han bestämt avfärdar med:
– Har man ett
nordiskt språk i ryggen är det inga problem. Många ord är lika och man kan lätt
räkna ut vad som menas med metaforer och andra mera sofistikerade uttryck.
Va fan, är detta. Han kanske kan. Men har han inte
hört talas om tyska prepositioner som styr olika kasus, som inte en normal
svensk elev inte timme efter timme under en trött lampas sken nästan
förgäves brottats med för att lära sig?
– Men finska, det
lär man sig inte i första taget, inskjuter jag. Nu var det väl fan om inte jag
ska få tyst på…
Vet ni vad den djäveln svarar då om inte att
det inte är svårare att lära sig finska än estniska. Han kan alltså bägge de språken och han verkar ha lärt sig dem med vänster lillfingernagel, när han råkade se de båda länderna på en
gammal sovjetisk armékarta från andra världskriget, eller när han i fem sekunder
råkade få in fel stationer när han skulle lyssna på Radio Reykjavik en kulen augustimorgon.
Få se nu? Nu är vi uppe i inte mindre än sex språk som detta geni ”råkat” lära sig.
– Kan du några fler språk också, frågar jag
lite försynt, innan jag bävande inväntar svaret?
– Jo, litauiska, Litauen är ju granne till
Estland. Sedan måste jag erkänna att jag också behärskar ryska ganska bra. Och
engelska förstås.
Golvet under mig svajar. Jag börjar känna mig
yr. Och jag frågar mig om inte denna man
medvetet måste undvika att besöka vissa länder bara för att slippa lära sig
ännu ett nytt språk.
Stum ser jag honom lämna mig innan han tar
plats på scen för att på piano ackompanjera en av festdeltagarna som ska
framföra ett klassiskt stycke av Mozart. Eller var det Beethoven?
Jag konstaterar: Livet är orättvist.
Förbannat orättvist!
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar