Det tar mer än en stråkkväll för att bli som Fantomen

Ja, hur gick det då, på stråket?

  Jag kan tro att ni undrar.

  Men istället för att besvara den frågan började jag i morse att helt från mina sinnens fulla bruk svamla om hur de jämtländska lövträden ser på den ovanligt varma sommaren.

  Vad var det för stil? Nä, nu fick jag väl ändå skärpa mig. Ge svar på tal, så att säga.

  Här kommer svaret:

  Inte som väntat.

  Ingen blåsorkester, Ingen välkomstkommitté. Inga hysteriska ovationer från horder av imponerade kvinnor.

  Behövde inte ens tillgripa de trix som jag nämnde i mitt förra stråkinlägg: stryka längs tältväggarna, titta ner, bete mig eljest.

  Gissa om jag blev förvånad: nästan 400 spänn för en superb klippning, störtsnygg, om jag får säga det, och…

  Gråten var inte långt borta. Tankar om rep som pallade för minst 78 kilo, hårt trafikerade järnvägsspår och höga livsfarliga berg och branter dök upp i min mörkare del av hjärnan.

  Jag fick lust att bara gå fram till alla, hur nu det skulle gå till, och skrika:

  Här är jag nu, nyklippt och allt! Fatta!

  Fatta!

  Men det kändes meningslöst att ens försöka. Vilka puckon som inget förstod. Puckon all over the place.

  Vad var det för stråk jag hamnat på? Var det ens värt namnet stråket? Var detta så kallade stråk inte en enda stor förolämpning mot begreppet Stråk.

  Men så slog det mig. Ganska hårt och brutalt. Ett sol gick upp i min molntyngda hjärna.

  De känner kanske inte igen mig? Det är därför!

  De inser inte att jag är jag, utan tror att jag är någon ny tillrest från Sydsudan, Burkina Faso eller Mongoliet.

  En helt vanlig Östersundsbesökare som råkat klippa sig, utan att det gjort någon större skillnad. En dussinmänniska helt enkelt. Och utländsk dessutom.

  Eller också var stårkbesökarna så överraskade av mitt utseende att de helt enkelt inte kunde ta in min nya look. De kunde inte förlika sig med att jag efter klippningen genomgått en sensationell metamorfos, som på sikt kanske skulle kunna ge mig Nobelpriset i förklädnad. När nu det kommer att instiftas.

  Aha, det är så det måste vara. Phu, skönt.

  Givetvis är det de som missuppfattat mig och hela tillvaron och jag som förstår hur det egentligen ligger till.

  Då kunde jag alltså släppa det där med serbiska sånger och att muttra tigrinja och i stället beställa en öl och en kötträtt med mystiska namnet Whaini eller nå’t sånt, slå mig ner vid ett bord i glada vänner lag och känna hur det var att bara finnas till som en vanlig enkel människa.

  När jag då tillsammans med de vanliga människorna i mitt sällskap sitter där och mumsar kött och klunkar öl inser jag med ens också hur Mr Walker måste känna sig när han går omkring iförd hatt, solglasögon och rutig överrock på gatorna i Morristown eller någon annan stad.

  Hur enkelt hans liv då måste vara. När han slipper sin hund, häst och de onödigt hårt åtsittande trikåerna.

  Och det är nästan på vippen att jag går fram till bardisken för att göra det Mr Walker alltid brukar göra i det tillståndet: beställa ett glas närproducerad näringsrik mjölk.

  Men när jag sedan verkligen försöker göra det är det som om tungan slinter när jag ska uttala ordet mjölk och ut ur min mun kommer för mig helt överraskande frasen: ”jag tar en öl till.”

  Det är utifrån denna situation som ordspråket: ”Det tar mer än en stråkkväll för att bli som Fantomen” emanerar.

  Mæ råkes