Björn fyllde år. Hela
sextio stycken.
Det var där jag träffade den osannolika
tysken. Ni vet, språkgeniet. Som snart kanske kan de flesta av världens över
sex tusen språk. Om han nu besöker något av de länder vars språk han inte kan,
förstås. Eller råkar höra någon i etern eller någon live tala något av de
aktuella ländernas språk.
För då är han där med sitt språköra och… vips
kommer det rinnande ur hans mun.
Men det var inte bara tysken som var osannolik
på födelsedagsfesten. Själva festen var också det.
Osannolik.
Först lite tomtugg och hälsningsfraser innan
alla anlänt.
Några satt och våndades framför en stor
dataskärm över fotbollsmatchen mellan ÖFK och Norrköping. Det stod två-två, men
så gjorde Norrköping tre-två. Ingen bland tittarna jublade förstås över det.
Men i slutminuterna, strax före
välkomstdrinken, lyckades ÖFK kvittera. Oavgjort mot ett kommande Champions
League-lag.
Inte illa.
Norrköping vann förresten, tror jag någon sa, finalen
i Allsvenskan mot Malmö förra året.
Nog så.
Bubblet, både med och utan, serverades utomhus
från ett bord framför det enorma huset, som en gång i tiden tjänstgjort som
både skola och lärarbostad.
Till drickat fanns två sorters småbæta. Ost
eller skinka.
Det kom även några alkoholfria droppar från
skyn under välkomstminglet, men inget som spädde ut bubblet så det störde.
Sedan var det knytis och varmrätt i överflöd.
Jag satt tillsammans med ett åldersblandat
gäng på ca 15 personer i det nyligen inrättade och fantastiska biblioteket.
I själva skolsalen bredvid satt de övriga 45
gästerna.
Det inmundigades och dracks. Man tog mera. Det
var idel godsaker i buffén, som var framdukad i ett till köket angränsande rum.
Folk trivdes. Det pratades än till höger och än till vänster. Tungorna
lossnade.
Sedan följde tal av Björns bekanta, Affe och
vad de nu heter.
Ett antal av Björns, hans frus och deras
gemensamma barn framförde ett fiolstycke till jubilarens ära i skolsalen. Imponerande.
Ytterligare tal och framträdanden. Limerickar,
minnen, sånger, humor.
Sedan bänkade sig medlemmarna och före detta
medlemmar i den numera tynande folkmusikgruppen Pustan hos oss i biblioteket och drog igång med Skepparschottis.
Det spelades dragspel, det trakterades fioler och flöjter och det kompades på gitarr och bas så att det svängde och sjöng om de gamla
fina skolsalslamporna.
Efter ett antal låtar, då musiken hade
kompletterats med några dansanta i mitten av biblioteket, var det nästan
omöjligt att få stopp på spelmännen och spelkvinnorna.
”En
gång till” skallade ropen. Och som det spelades. Sånger och melodier från
Europas alla hörn. Prestigelöst. Musikantiskt.
Men kaffet då, Björns egenhändigt kokade
kaffe? Och de goda tårtorna?
Jodå. De slank ner
mellan och under låtarna.
Sedan tal av Björns systrar.
Det handlade om hur Björn som liten och som
minst i syskonskaran i ekonomiskt syfte brutalt utnyttjats av sina systrar.
De hade skjutsat runt honom på spark mellan
gårdarna för att han utanför dessa, likt en cirkusapa som gör konster, tvingats
framföra diverse schlagers i syfte att erhålla småpengar eller andra belöningar
från de boende, belöningar som sedan slank ner i de giriga systrarnas fickor.
Man häpnade.
Hur Björn, trots dessa smärtsamma erfarenheter
kom oskadd vidare i livet, och dessutom i dag älskar att både sjunga allehanda
sånger och traktera olika instrumenter är för mig en gåta.
Men vissa tål mer än man kan tro.
Klockan halv tolv lämnade jag festen efter ett
kort framträdande med hjälp av gitarr och några av mina egna dängor.
Och det var då det slog mig. Det osannolika.
Ingen hade egentligen uppträtt eller framträtt
under festen. Gränserna mellan att bevittna och framföra/uppträda hade suddats
ut.
Allt som hade hänt och hände i detta hus denna
kväll hade samma syfte, nämligen att lägga till glädje, skratt, dans, sång,
musik, ord och allas intensiva närvaro i den gränslösa smältdegel som Björn
hade äran att fylla år i.
Kan det bli bättre?!
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar