Sverige – de många stigarnas land

Vad är detta svenska? Och var finns det?

  Vi kanske ska börja med det senare. Var det kan tänkas finnas.

  Gissningsvis någonstans i Sverige.

  Osökt kommer jag in på en TV-serie med samma namn, som handlade om svenska män och kvinnor som vid våra gränser under andra världskriget tjänstgjorde i armén, flottan och flygvapnet för att hålla eventuella fiender på minst armlängds avstånd.

  Medan tyskarna fick fri passage genom landet till sin östfront i Sovjetunionen och till sina baser i Nordnorge.

  Var det typiskt svenskt? Den pragmatiska hållningen, den i mångt och mycket fega hållningen.

  Men vi slapp kriget. Vi slapp ruinerna och massgravarna. Vi slapp efterkrigsnöden. Kanske var det andra som fick ta våra smällar för att vi agerade som vi gjorde?

  Skulle vi ha låtit ryssarna transportera sina trupper genom Sverige om de haft en front mot Tyskland i låt säga södra Norge?

  Hade det också varit aktuellt? Om om varit för handen?

  Men det var då.

  Senare har vi ju rutit till mot diverse stormakter: USA under Vietnamkriget, Sovjet i samband med ockupationen i Tjeckoslovakien och mot den sydafrikanska apartheidregimen. Senast röt Margot Wallström till mot Saudi Arabien, mot deras medeltida rättsskipning.

  Är det typiskt svenskt. Att lägga sig i andra länders förehavanden och ”komma här och komma?”  

  Att bry sig om andra? Om hur andra har det? Inte bara vi svenskar?

  Sedan har vi ju jordgubbar, krusbär och en massa vilda svampar och bär.

  De vilda får vem som helst plocka. Och var som helst. Där har vi något svenskt utspritt över hela landet.

  Till alla från alla. Jämlikt.

  Det spelar ingen roll om du är fattig eller rik, det är bara att ta för sig. Makten över våra vilda bär och vår vilda natur har vi alla.

  Visst känns det skönt?!

  Att när vi befinner oss på en fjällvandring och går där och mumsar i oss kanske en näve mogna hjortron, så finns det ingen i hela världen som kan komma och klandra, bötfälla eller fängsla oss för det. Vi kan bara säga till den som försöker styra och ställa ute i den svenska naturen:

  ”Fuck off, plocka en egen näve med hjortron för fan och håll käften!”

  Jag kan tänka mig att den känslan ligger djupt förankrad i vår själ. Känslan av att det ute i den svenska naturen finns en gräns för den andres makt.

  När vi möts där på stigen är det inte självklart vem som ska gå åt sidan. Vi får, måste, komma överens. Vi är jämlika.

  Det är samma känsla som vi känner när vi lämnar våra valsedlar:

Här ska ingen komma och tala om för oss vem vi ska rösta på: Demokrati!

Naturen är demokratisk, röstprocessen likaså.

  Om vi går till läkaren befinner vi oss där ute på stigen igen. Den som behöver skynda sig kan gå före. Den som behöver en bredare stig kan gå den. Den som inte behöver någon stig kan lugnt sitta där vid sjön och meta. Den vet att om han eller hon så behöver kommer det att finnas en stig för honom eller henne.

  Om vi behöver utbildning finns också en stig, om vi behöver jobb finns en stig, om vi behöver plats på äldreboende finns en stig. Sverige är de många stigarnas land.

  Det svenska har väldigt lite med knätofsar, jordgubbar, små grodorna, midsommarstång eller svenska flaggan att göra.

  Det svenska har att göra med hur vi känner oss när vi befinner oss i en utsatt situation: när vi är sjuka, arbetslösa, eller på annat sätt i behov av andras stöd.

  Svensken känner sig aldrig maktlös.

  Han eller hon ser kanske ett mörker, men han eller hon ser också möjligheter, ser också ljuset i slutet av svårighetstunneln, den öppning och det ljus som alla de andra svenskarna är beredda att solidariskt bidra till honom eller henne med.

  Allemansrätten gäller inte bara när du går där på stigen i jakt på bär och svampar, den gäller också när du står där utanför akuten, vid skolporten, vid arbetsförmedlingen, vid äldreboendet.

  Det är att ha makten över sitt liv och att den makten är så jämt fördelad inom befolkningen som möjligt som är det svenska.

  Det är den som vill omfördela den makten, till att gälla olika för olika individer eller vara större eller mindre för olika grupper, som är osvensk. Det är den som arbetar för en sådan ordning som hotar svenskarnas själ.            

 

  Mæ råkes