Klockan är alltså
runt halv tolv när jag i min älskade isblå koreanska Hyundai I20 lämnar Björns suveräna
fest och beger mig hemåt mot min tvårumslägenhet i Östersund.
Jag vet inte, men en sex sju mil är det minst
att köra, och den här tiden på dygnet vill man helst vara hemma innan man ens
har startat bilen.
Så blir
det förstås inte. Det kommer att ta över en timme.
Men kvällen, eller snarare den ljuva
jämtlandsnatten, är fin. Ingen vind, nästan klar himmel, nästan ingen trafik,
inte mörkt utan bara lite skymning.
Men jag måste erkänna att jag inte riktigt
håller hastighetsbegränsningarna.
Tyvärr.
För jag har väl inte kört mer än en mil när
jag får möte med en vit Volvo. Det är på en lång raksträcka så jag ser bilen på
långt avstånd. Jag bländar ner och vägen lägger sig i en lätt halvskymning.
När min Hyundai och den mötande Volvon närmar
sig varandra upptäcker jag två svarta föremål på asfalten en bra bit framför
mig.
Först ser det ut som två svarta bromsspår, men
någon sekund senare ser jag att det är några föremål, och jag svär inom mig
själv över den klanten som kört vedklabbar utan att ha haft dem ordentligt
fastsurrade.
Typiskt bönder eller sportstugeägare. Ingen
djävla ordning. Hur tänker man?
Tror det pundhuvudet att man kan köra ved
osurrad direkt på släpvagnen bara för att man bara ska köra tre kilometer, och sedan i ett litet gupp så, utan
att den sopproten märker något, sprätter två klabbar av och blir till alla
andra trafikanters förtret; något som de tvingas kryssa emellan. Hur tänker
man? För det var säkert en man.
Kvinnor brukar inte köra ved, och gör de det
så lägger de en presenning över så att de har lika många klabbar när de kommer
fram som när de startar sin eventuella vedfärd.
Plötsligt!
Trettio meter kvar till föremålen ser jag till
min förskräckelse i halvskymningen att:
Det är ju för fan två lite större fåglar som
sitter blickstilla på vägen och som jag i över hundra kilometer i timmen är på
väg att köra över!
Jag måste få dem att hamna mellan hjulen så
att de oskadda kan passerar under bilen, hinner jag tänka, innan de försvinner
in under bilen mellan hjulen och jag hör – dunk,
dunk…
Ögonblicket efter ser jag i backspegeln två
”bollar” rulla runt på vägen fyrtio meter bakom bilen.
Förbannat!
Varför köpte jag inte en bil med högre frigång
när jag nu skulle bjuda till och fräscha upp min bilpark?
Eller varför kunde inte Hyundaigänget ha konstruerat
I20:an med högre frigång? Bara för att de själva är kortväxta måste de väl ändå
förstå att västerländska fåglar formligen kräver bilar med högre frigång om de
i stilla sommarnätter ska kunna sitta och svärma på de jämtländska
asfaltsvägarna bortöver åt Hallen och så.
Och förresten, hur dumma får fåglar bli?!
Förstår de inte att det är farligt att sitta
blick stilla på väg 321 även om det är mitt i sommarnatten? Det kan ju faktiskt
hända att det kör bilar på den då också.
Har de inte fått någon uppfostran? Har de inte
blivit varnade av sina föräldrar? Har dessa aldrig nämnt faran med att vara
förälskade och i sommarnatten sitta och kuckelura på det där hårda underlag som
människorna kallar asfalt?
Eller har evolutionen inte lärt dem det, genom
att under årtusendena sortera bort alla som gjort just mittisommarnattenasfaltskuckeluringsmisstaget?
Fast det är klart, bilar och asfaltvägar har
ju inte funnits så många år än. En logisk följdfråga blir då: Varför
konstruerade inte samlar- och jägarfolken bilar och asfaltsvägar så att
evolutionen hunnit lära fåglarna just detta?
Och så vidare.
Den sista frågan jag ställer mig är om inte
jag skulle ha kunnat köra lite långsammare och försiktigare, om inte jag skulle
ha kunnat sakta ner lite, när jag såg de svarta ”fläckarna”?
Då hade jag ju kanske…
Nu känns det inte alls kul. Två fåglars död –
helt i onödan.
Dumma Lars! Skärp dig! Låt inte detta
upprepas!
Nädå, nästa gång, då ska jag… jag lovar…
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar