De flesta nyfödda,
tror jag, har ett närande bröst i sikte när de ger ifrån sig sitt första skrik.
De är hungriga och vill ha mera, mera mat och mera av världen.
För mig var mitt första skrik inte ett skrik i
första hand efter det ovan nämnda utan ett skrik efter den mössa som jag nu
äntligen efter sextiotre år, sex månader och nitton dagar kommit över.
Min blick sökte, mina läppar trevade, mina
öron lyssnade efter, mina händer sträcktes mot. Mössan. Lars-mössan!
Men hur skulle min moder då ha förstått, att
det var den jag eftertraktade? Vilken moder kan väl ana denna mössdrift som jag
i samband med mitt inträde i denna värld hade.
Hon, min fader och mina syskon trodde säkert
att jag som alla andra ville ha en vanlig väg in i livet.
De förstod inte att jag, varje gång jag hjälplöst
gnydde menade: Var är den, min mössa?
De förstod heller inte att min ilska över de leksaker som
av välvilja sträcktes till mig bottnade i min mössaknad.
Bort
alla löjliga leksaksbilar, bort alla fjantiga pusselklossar, bort alla förnumstiga
pekböcker, ge mig min mössa! Lars-mössan!
Inte heller förstod de, att när jag för första
gången lyssnade på Tore Skogmans Älgjakten,
Siw Malmkvists Det ska va’ tunna skivor
av dig eller Owe Thörnqvists Albin
och Pia, förgäves i låtarnas texter sökte efter ord, vändningar och
metaforer som kunde ge mig ledtrådar till var jag i en nära framtid skulle
kunna hitta denna, min Lars-mössa.
Och när min äldste bror läst Mussepigg-boken
så många gånger att jag kunde den utantill, förstod inte han, när jag då
reciterade den, att jag i den berättelsen letade uppslag för att på min
kommande levnads stig så snabbt som möjligt skulle hitta mössan.
I skolan fortsatte letandet.
I matteböckerna sökte jag formler som kunde
hjälpa mig att räkna ut var mössa befann sig och hur den såg ut. Jag sökte Mössagoras sats. Men förgäves.
I geografiböckerna sökte jag möjliga latitud-
och longitudpositioner som skulle ange mössans geografiska läge. Fanns den på
Grönland? I Burkina Faso? Frågorna hopade sig.
I engelskböckerna tänkte jag mig, helt
felaktigt har det visat sig, en engelsk mössa, i tyskböckerna sökte jag lika
fruktlöst en mössa av tyskt ursprung.
Jag har till och
med för något år sedan köpt ett plommonstop i tron att detta var Lars-mössan. Senast
på Irland, i Dublin, för en månad sedan, tyckte jag mig ana att en rutig keps
skulle kunna var den. En jämtlandsfärgad, blå, vit och grönfärgad reggaemössa
har försökt att övertyga mig att den
var den Lars-mössa jag sökte.
Och så har varit sedan jag var en liten grabb.
Detta sökande.
Bakom höhässjorna nere på ängarna varje
sommar, i skogsbrynen som kunde ses eller skönjas från vårt gula hus och ute på
och i Lövsjöns vatten.
När vi barn förväntansfulla satt där i båten
vid nätupptagning, var det inte en storöring jag hoppades på skulle dyka upp ur
vattnet, utan min mössa. Kan ni förstå den återkommande och djupa besvikelse
som jag då drabbades av när min längtan alltid kom på skam? Vad var väl en
femkilos glänsande öring mot en Lars-mössa?!
När jag mera till åren kommen sökte mig ut i
folklivet, åkte på dans och besökte krogar i jakt kvinnor och kärlek var mitt
fokus egentligen hela tiden på att få ledtrådar till var Lars-mössan kunde
finnas. Allt annat var bara ett spel för galleriet
Och som jag dansade, frågade och letade.
De flesta danskavaljerer hade nog en varm och
villig sängkamrat i sikte när de i dansens virvlar pratade fint om hur
förträffliga och rika de var, men så icke jag.
Och jag förstår att många av mina danspartners
i dunket från Stubb-Jonas eller andra orkestrar ryggade lite inför frågor som:
Du
har inte möjligen en lite udda mössa i min storlek i din ägo som du skulle
vilja förära mig?
Eller: Är
du möjligen sömmerska och på väg att sy upp en kollektion där en viss
Lars-mössa ingår?
Om den dansande flickan verkligen var
sömmerska blev jag euforisk och försökte så att säga gå sängvägen för att se om
hon möjligen av en händelse skulle ha åstadkommit den Lars-mössa som jag så hett
eftertraktade.
Denna mani för sömmerskor fick mig en tid till
och med att bli känd som ”Sy-Lars, ni vet
han som bara försöker sy ihop det med sömmerskor.”
Mitt liv blev en mössjakt.
I korridorer, äggkoppar och hangarer; på
vågskålar, hotell och bord; bakom soptunnor, myrstackar och flöten, framför
altare, alkover och alar, under broar, dukar och sängar, över hustak, sandlådor
och hav; bredvid järnvägsstationer, pappershögar och fjärrkontroller, bland
misstänkta bedragare, bergsgorillor och bin.
Men så en dag, den 19 juli detta år var
sökandet över.
Jag besökte kulturmuseet Mannaminne på Höga Kusten och där på övervåningen i den lilla
klenodbutiken, på en tamburmajor, bland idel unika och vackra mössor hängde
den.
Och så fort jag prövat den och sett mig prydd i den i spegeln som fanns i rummet förstod jag att det var just den jag sökt
– Lars-mössan. Sökandet var över.
Mössan passade perfekt, den var som gjord för
mitt huvud, som om den alltid suttit där, som om jag skulle ha varit född med
den.
Det lyste om den och den gjorde mig lycksalig.
Och färgerna – färgerna!
Den bruna – för jorden vi ärvt.
Den vita – för den tusenåra freden.
Den röda – för det pulserande livet och den
ljuva kärleken.
Den blåa – för det brusande havet och den
ändlösa himmelen.
Den gula – för den värmande och livgivande
solen.
Den gråa – alla färgers moder, den färg som
får vardagen att gå och längtan till helgen att uppstå.
Och till minne av och som en som en lovprisning
av denna unika händelse kommer jag tillsamman med alla hugade varje år den
19 juli att fira en högtid kallad Larsmöss. Men mera om arrangemangen runt detta
firande när vi möts nästa gång.
Mæ råkes
PS. För den som
ännu inte sett mig iklädd denna Lars-mössa är det bara att gå in på min
Facebooksida och med hjälp av min profilbild beskåda undret. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar