Hemma, här och hinsides tillsammans med några artister och filosofen Kjell Höglund

Kommer någon minut för sent ner till Badhusparken där några just sprungna ur artistmyllan och några mera rutinerade scenhjältar tänkt sig Kjellsortera.

  Känner igen några i kompbandet: gitarristen Johan Arveli, trummisen Björn Höglund och Per Wiklander på keyboard och dragspel. Basistens är jag mera osäker på.

  Annika Norlin har just inlett med att leverera Kjells otäcka tendens, en lite krypande betraktelse över att allt kanske inte är som det borde vara, ett tema som ofta återkommer i och mellan raderna i hans texter.

  Självaste Lars Winnerbäck träder in på scenen och tar oss med till Genesarets sjö. Tillbakalutad utan att ens ha tagit av sig jackan seglar han sjövant över låtens vatten.

  Ellen Sundberg, den redan så scensäkra och självklart närvarande Bjärmetjejen, hjälper filosofen Höglund att än en gång vänja sig vid tristessen med hjälp av låten med den snarlika titeln. Vilken kraftfull och vacker röst hon har.

  Maritza Horns välkända dotter, Melissa, tar oss med på Kjells första begravning, en vågad text för olyckskorpar men inte för Rossösonen, som väl aldrig ryggat för att utmana ödet i sin jakt på livets och dödens hemligheter.

  Stefan Sundström tar sig an en häxprocess som aldrig vill ta slut. Vers efter vers, likt en profan pastor, redogör han, med hjälp av Höglunds proppfulla text, för fenomenen hackkyckling, mobbning och häxprocess, människans alltid återkommande tendens att förenkla livet i, vi och de, vem som är god och vem som är ond, vilka som ska få finnas och vilka som ska bort. Människans tyngsta ok om man så vill.

  Johan Johansson, som sköter mellansnacket uppe på scenen och Kjells spelkompis från förr, öppnar och visar oss innehållet i Höglunds egen Pandoras ask och med Melissas mamma Maritza får vi följa med till Provence, en soldränkt, valsgungande och kärleksfylld resa.

  Det böljar, det river, det skaver, det smeker – och det är skönt.

  Sedan finns det bara ett sätt att toppa föreställningen. Och så blir det.

  Kjell Höglund himself kommer tillsammans med alla deltagande artister in på scenen för att tillsammans med kompbandet berätta om hur det låter när de ligger med varandra i våningen ovanför.

  Som det spelas och sjungs, som det svänger, som det spritter.

  Förunderligt.

  Efteråt, när denna vackra och träffsäkra hyllning av Kjell Höglunds livsverk är över, känns det som om man skulle velat vara med där uppe på scenen. Varit med mitt i avslutningen. Vilken känsla det måste ha varit.

  Mæ råkes