John Holm – när form och innehåll når fulländning på Storsjöteaterns scen

21.45 ska han börja spela på Storsjöteaterns scen.

  John Holm. Den gamle 70-talsartisten. Han som alltför obemärkt fick göra sin romantiska och vemodiga seglats i svallvågorna av Ulf Lundells atlantångare.

  John Holm spelade på 70-talet in tre legendariska LP:n men sedan begav han sig. Till Kalifornien. Tror jag. Blev tyst.

  På 90-talet gjorde han visst någon skiva till. Men ingen som fick någon större uppmärksamhet.

  Men nu är ju klockan 21.46.

  Vad är detta? Har han ställt in. Jag har ju läst om hans nervositet, men var det inte förr?

  Men så äntligen öppnas dörren och lokalen fylls av idel John Holm-fans.

  Under föreställningens gång, när jag gång på gång hör publiken stillsamt sjunga med i John Holms alla texter, förstår jag att deltagarna i denna publik inte är några blåbär vad gäller John Holm-lyssnade.

  De är proffs.

  Inte ett ord, inte en betoning, inte en stavelse, inte ett solo, inte en enda gitarrslinga, inte en enda ton har de undgått att lära sig när de outtröttligt nött sönder John Holm-vinylen.

  De är sådana de är.

  Och så är det även för mig, ända sedan jag 1972 köpte hans vemodshärliga debutalbum Sordin. En titel som för övrigt sammanfattar den mesta musik som John Holm levererat.

  Ödsligt Dan Anderssonskt. Men utan kolmilor och fattigdom.
  Även han en sökare som Kjell Höglund. 

  Men John Holm har inte sökt i våningen ovanför, på sin egen begravning eller på Genesarets vatten, utan bland stjärnorna, på de skymningstyngda ängarna, på den övergivna stranden, i den förlorade barndomen och hos ensamheten.

  Föreställningen blir också därför helt olik den jag för någon timme sedan bevittnat i Badhusparken. Där var det fest, gamman och glädje. Artister som ville hylla Höglund. En sprakande final.

  Här.

  Först en blyg gitarr- och munspelsspelande kille som utan att se publiken i ögonen en enda gång inleder med en amerikansk låt.

  Texten är brutalt tung och jag gissar att Springsteen eller Dylan måste vara upphovsman. Men det kan vara någon annan, kanske John Holm, men den liknar inte någon av hans engelska…?

  Riktigt varför den framförs i detta sammanhang förstår jag inte. Inte för att den stör, men…? Killens framförande är exakt avvägt.

  Så kommer John Holm och hans elgitarrist in på scenen. Man kan nästan höra hur deras nerver vibrerar av uppdämd oro och ängslan.

  Och de levererar till publikens förtjusning och jubel klassiker på klassiker: Den öde stranden… Maria, många år och mil från här… osv. Alla i publiken låter dessa låtar för första gången live skölja över sig och in i sina själar.           

  John Holm regerar.

  Men hela tiden nerverna, deras darr.

  Som han sliter med text och självförtroende.     

  Gitarristen som oroligt hela tiden studerar honom och hans gitarrspel för att inte tappa kontakten och kanske klanta till det. Den unga munspelaren som ibland gör ängsliga inhopp och kompletterar med några sparsamma väl avvägda fraser.

  Ingen av dem tittar en enda gång ut över publiken.

  Det har de inte tid med. Det de gör just nu är för viktigt för publikfrieri, fjäsk och yviga åtbörder. Detta är på fullaste allvar.

  Och det är det som blir det sköna.

  Hela framträdandet är en magisk illustration av John Holms hela väsen, en bekräftelse på vad vi skulle kunna förvänta oss efter all dessa år vi väntat på att få höra honom livs levande.

  Form och innehåll i total förening.

  Tack John Holm.

  Mæ  råkes