Mitt emellan då, nu och sedan. När tiden väntar.

Yran är över. Allt har städats bort.

  Stängslen. Ölpumparna. Kylskåpen. Borden. Bänkarna. Affischerna. Anslagen. Tältrestaurangerna. Scenerna. De förbrukade och slängda biljetterna. Mådde-illa-pizzorna. Artisterna. Besökarna.

  Det är nästan tyst. Lite vågskvalp bara. En mås som skriker till, en skata som kraxar.

  Inga skratt hörs, ingen allsång, inga band. Inga stojiga köer in till tälten. Inget sludder, Inget hetsigt smällande från bajamajadörrarna, som lovar mera bara man är färdig.

  Nu väntas det och tänks det på nästa års yra. Det spekuleras lite över vilka stora artister som kanske kommer då. Tänk om de får hit… Brucean… eller Stones. Då… då… då blir det en yra som heter duga.

  Drömmar.

  Höstvindarna viner lite vrånga över sjön, prövar sig fram. Är det dags?

Nä, vänta lite, menar sensommaren, jag vill vara med ett tag till. Ni får hejda er lite, var inte så otåliga.

  Tranorna drar. Bättre förekomma än förekommas, tänker de. De har väl varit med förr. När deras vingar nästan frusit sig helt stela och de har fått använda alla sina krafter för att komma första biten söderut, innan de kommit ikapp värmen. Det vill de inte vara med om en gång till.

  Minnen.

  Av den, då och där.

  Den artisten. Den låten. Den som regerade.

  Kjell. George Ivan Morrison. W.A.S.P. Melissa. Hennes mor. Winnerbäck.

  Redan vid nio. Klockan halv elva. Strax efter ett.

  På Stortorget. Nere i Badhusparken. Vid Tuttifruttiscenen.

  Alla dessa bufféer. Öl och cider.

  Hösten gör ett stopp, tvekar. Bidra sin tid. Den har temperaturen på sin sida. Den behöver inte skynda sig.

  Tids nog står västanvindsdörrana öppna och det kalla septemberregnet smattrar sitt nu kyler vi ner verktygen mot tak och asfalt.

  Bussarna ser lite surmulna på det som regnet varnar för och förbereder sig på, i värsta fall, tjugominusgradigt sko- och däckknarr.

  Ska Anders braska eller slaska? Hur blir det med Brittsommaren? Hur lång blir vintern?

  Sordin.

  Men för en del kommer den befriande ron, den som de egentligen väntat på sedan i mitten maj, när sommarnätterna började riva i deras själ. Hetsa med sitt ljus och tidiga morgnar.

  Äntligen blir det till att krypa in i höstmörkret, i dess lugna lampsken, i det kallvarma sammetsmörkret. Bara blunda. Framför en bra TV-serie. Titta ut genom fönstret på alla de väntande människornas lägenhetsljus.

  Nä, nu måste vi gå och lägga oss. Vi ska upp tidigt i morgon.

  Ja, det gör vi.

  Mæ råkes