Nyklippt och för snygg för stråket

Ja, jag vet!

  Jag skulle ha gjort det för minst tre veckor sedan, men det har inte blivit av. Det är väl ingenting att tjata om.

  Men nu har jag ju gjort det. Klippt mig.

  Jag blev djävligt snygg. Minst tio år yngre. Vem kan motstå mig nu? Det kommer att bli jobbigt på stråket i kväll. Hur ska jag kunna hålla dem ifrån mig?

  Måste hålla en låg profil. Stryka längs tältväggarna, titta ner i asfalten och spela lite eljest.

  Kanske gå omkring och muttra något obegripligt på tigrinja. Eller tralla på någon gammal serbisk nationalistisk visa från kriget. Kanske tugga på en stor rå potatis så att skalet sprätter omkring.

  Annars kan det bli riktigt jobbigt.

  Jag har ju varit med förr.

  När jag nyklippt äntrat stråket och efter fem minuter med en skrikande galen, och upphetsad tjejsamling efter mig i panik fått springa upp till parkeringshuset vid Färjemansleden och gömma mig på deras toalett.

  Suttit där och väntat tills brudarna gett upp och sedan i den mörkaste delen av sommarnatten klädd i solglasögon och med en av Macdonalds stripsbehållare modell större som huvudbonad på bakgatorna smugit mig fram till och incognito tagit in på hotell Clarions mest diskret belägna rum för att där bida min tid.

  Detta i vetskap om att entrén till min hemmaadress och trappan upp till min lägenhet under resten av natten med hundra procents säkerhet varit ockuperad av ett större antal trånande och suktande damer.

  Och nu riskerar jag alltså att samma scener ska utspela sig igen.

  Hur dum får man vara?! Varför kunde jag inte ha väntat?

  Redan när jag lämnade frisersalongen märkte jag blickarna. De förvånade. De leende. De förföriska. 

  Redan då kände jag behov av att så snabbt som möjligt ta mig ner till min parkerade bil, kasta mig in, för att sedan i en fart som vida översteg hastighetsbegränsningarna bege mig hemåt.

  Men knappt hade jag hunnit innanför min dörr, förrän den första handtagsryckningen satte igång.     Sedan rasslet i brevinkastet, när någon eller några förgäves gläntade på det, för att eventuellt få syn på Östersunds mest attraktiva och nyklippta man.

  Tisslet och tasslet. 

  Vad kommer härnäst?

  Persiennerna är nerfällda.

  Direkt när en bil tvärnitade utanför min granne på andra sidan gatan och två brallisar hoppade ut och rusade in och ockuperade deras överst liggande sovrum och där satte upp kikare och kameror i syfta att glo på och föreviga mig, blev den åtgärden nödvändig.

   Alla dessa samtal från okända nummer. Sms. Mail.

  Trots spamskyddet.

  Jag har varit tvungen att koppla in mig på SÄPO:s spionnät för att kunna upprätthålla kontakten med omvärlden.

  Jag fick tillgång till det efter förra gången. De förstod min situation.

  De sa att om läget blev alltför prekärt skulle jag inte tveka inför att ringa deras insatsstyrka, så skulle den vara där på fem minuter för att befria mig.

  Och nu sitter jag alltså här med två alternativ: gå och lägga mig och dra något gammalt över mig – eller ringa insatsstyrkan.

  Mæ råkes (kanske på stråket)