Gå på. Fortsätt. Snart är vi framme.

Vi vandrade, vi vandrar och vi ska vandra. På vår levnadsstråt. Vi är på väg. Alltid på väg. Även om vi som jag nu sitter i en soffa och skriver, vandrar vi.

  Vi har alla olika mål med den vandringen:

  att köpa en svindyr lägenhet, att sälja tobak till röksugna, att ta hand om sjuka eller äldre, att konstruera eller bygga hus eller broar, att flyga till solen i ett annat land, att som barnmorskor hjälpa små knyten att födas fram, ta sina första steg och påbörja sin tre-, trettontusen- eller trettiotusendagarsvandring, att besöka ett slagfält för att där försöka avsluta andra människors vandringar, att gå runt i cirklar, att göra så lite som möjligt, att… det finns möjligheter – att vandra.

  Vi strävar på i solskenet, i den olycksbådande skymningen, i det trevande mörkret, i den befriande gryningen, i det envetna regnet, i den skoningslösa snöstormen, i den överrumplande stillheten efter orkanen, i den tryckande ökenhettan, i den stränga kylan, i den ljumma vinden, i …

  Det går uppför, nerför, åt höger, åt vänster, det går tungt, det går lätt.

  Vi vandrar förbi förlossningsavdelningar, begravningsplatser, ladugårdar, höghus, fängelser, rehabiliteringscenter, hamnar, flygplatser, städer, byar och ensliga stugor...

  Olika vandringsånger ringer i våra öron där vi går:

  taktfasta frejdiga stamsången om vår gemensamma framtid, balladen om I did it my way, death metallica konsertens öronbedövande dunkande om highway to hell och annat djävulskt, Frälsningsarméns stämsånger om den store guden och nästa livs befrielse, dansbandsdängorna om hur någon till slut funnit den rätta, bluesen om det stora sveket och den bittra saknaden, countrylåtarna om the way back home, den ödesmättade Desolation Row, it’s all right-sångerna som tröstar och förlåter, den taktfasta förutsägbara marschen och den fritt improviserad jazzlåten…

  Och vi vandrar i olika sällskap, tillsammans med:

  stekaren som nyss köpt största Suven, kvinnan med sin tiggarmugg i papp utanför ICA,

fastighetsskötaren som kommer och fixar avloppet, läraren som förbannad lämnar klassrummet, tv-reportern som berättar om kvinnan som vann trehundra miljoner, rödakorstjejen som upplyser om att det finns 57 miljoner barn som inte får någon utbildning, börsproffset som talar om vilka miljöfonder vi ska satsa på, killen som gråter för att han inte blev uttagen till dagens match, tjejen som stolt lärt sig cykla, frisörskan som frågar om hon ska ta lite mera vid öronen, den berusade mannen som ragglande trevar efter mobiltelefonen i sin ficka för att ringa en taxi, körsångaren som upplever något märkvärdigt overkligt under den senaste konserten.

  Vi vandrar och vi ska vandra… snart är vi framme.

  Mæ råkes