En annan sång som ingick bland de stamsånger som var obligatoriska i
skolundervisningen 1943–1969 var Vi gå
över daggstänkta berg
Textförfattaren
till sången, Olof Thunman, hade tjänst som informatör åt sönerna till
bankdirektör Henning Ericsson i Flen.
En sommarkväll
millennieåret 1900 tillbringade den blott 21-årige Thunman tillsammans med den äldste
bankdirektörssonen Edwin Ericsson och stationsskrivaren Hjalmar Hökberg på restaurangen på järnvägshotellet i Flen.
Där inmundigades en utsökt ursvensk saltsill med löksås tillsammans med färsk nyupptagen
potatis. Till detta fanns hårt knäckebröd, smör och ost att tillgå.
Sällskapet
intog också en del dryckjom, som starköl av märket Pripps och iskalla nubbar av
både OP Anderssons Aqvavit och Absolut Rent Svenskt Brännvin.
Det åts,
pratades, skämtades, dracks och skålades, och allt eftersom alkoholen bedövade
omdömet förhöjdes humöret hos de tre inblandade.
Thunman berömde
Ericsson för hans studieframgångar och direktörssonens lysande framtidsutsikter
kom också på tal.
Stationsskrivare
Hökberg kom med inpass om att en statlig anställning i detta sammanhang inte
var att förakta. De andra kunde ju bara ta honom som exempel för att inse det.
Thunman var
dock inne på att direktörssonen så fort som möjligt absolut borde skriva in sig
vid universitetet i Uppsala och där påbörja fleråriga studier i ekonomiska ämnen,
för att på sikt kunna ta över faderns direktörsplats och längre fram kanske
avancera ännu längre upp i den svenska bankhierarkin.
Samtalet om
Ericssons framtid böljade fram och tillbaka tills Thunman osökt kom in på den
franske filosofen och pedagogen Jean Jaques Rousseaus och sin egen vurm för
fotvandringens betydelse för personers mentala och fysiska hälsa.
Den kraft som
fotvandringar i den svenska böljande vackra naturen gav kunde inte nog
poängteras, menade han. Han kunde själv vittna om detta sedan han så fort
tillfället givits befunnit sig på milslånga vandringar i tallars majestätiska
pelarhallar och björkars böljande lövsvallsalar.
Hökberg höll
till fullo med om detta, men betonade också att en tur genom den svenska
naturen med Statens Järnvägars moderna tåg också kunde ge en liknande
upplevelse, och att en sådan lämpade sig bra som substitut för den som av olika
anledningar inte till fots kunde tillrygga längre sträckor.
Så kom vandringsvisan
på tal. Visan som hade kraft och karaktär att förhöja både glädjen och
upplevelsen av en längre vandring.
Thunman reser
sig då från sin stol i det han utbrister:
– Och varför då inte författa en ny!? Det
finns ett fåtal klassiska men det kommer aldrig att finnas tillräckligt många
för alla de vandringar som vi svenskar framledes kommer att genomföra i vår
underbara svenska natur. Låt oss något råda bot på den bristen!
– Ja! Och var
passar det bättre att författa en vandringsvisa om inte där den ska användas,
mitt i vår svenska natur, säger den entusiastiske Ericsson, samtidigt som han
höjer sin sista sup till en vandringsviseskål.
Hökberg som nu
också tänts av vandringsglöden låter tillsammans med de andra den sista supen
rinna ner, innan han fortsätter:
– Ja, och vad
passar bättre än att ackompanjera en vandringsvisa med dragspel. Om tio minuter,
sedan jag hämtat mitt i min enkla boning, står jag redo att använda detta till
den visa vi tillsammans nu ska författa. Jag tror mig ha en melodi som kommer
att passa och som jag fått till låns från Hälsingland. Och den melodin kan lätt
anpassas till de raska vandringssteg som en vandringsvisa kräver.
– Men vart går
färden? Thunman blir plötsligt lite betänksam. Om en vandringsvisa ska kunna
ges en äkta svensk naturlighet, om man så säger, måste den författas under en
naturlig vandring. Och vart, till vilket ställe, går då denna vandring?
– Jag vet!
ropar Ericsson. Vi går till Stenhammars slott. Det ligger på lagom avstånd för
att vi under den vandringen åtminstone torde kunna åstadkomma fyra till fem strofer
för att avhjälpa den stamsångsbrist som du min informator här påstår dig vilja
avhjälpa.
Och så bär det av.
Under denna
vandring till Stenhammars slott den sommardagen för 116 år sedan författar Olof
Thunman, med benäget bistånd av dragspelaren Hökberg och adepten Edwin Ericsson
den folkkära och av många svenskar mången gång sjungna:
Vi gå över
daggstänkta berg.
Versionen nedan
är en bearbetning från 1943 och återfanns från det året i sångboken Nu ska vi sjunga.
Och temana i texten känns igen från Röda stugor tåga vi förbi…
Det handlar om ungdom, om att fånga dagen, om omåttligt vacker
natur och om det drömda paradiset någonstans i fjärran som de vandrande
tillsammans till slut ska nå.
Vi gå över
daggstänkta berg, fallera,
som lånat av smaragderna sin färg, fallera,
//: och sorger ha vi inga, våra glada visor klinga,
när vi gå över daggstänkta berg, fallera.://
De gamla och
kloka må le, fallera,
vi äro ej förståndiga som de, fallera.
//: Men vem skulle sjunga om våren den unga,
om vi vore kloka som de? Fallera.://
O, mänskor,
förglömmer er gråt, fallera,
och kommer och följer oss åt! Fallera.
//: Si, fjärran vi gånga att solskenet fånga.
Ja, kommer och följer oss åt! Fallera.://
Så gladeligt
hand uti hand, fallera,
nu gå vi till fågel Fenix' land, fallera.
//: Till det sagoland, som skiner av kristaller och
rubiner.
Nu gå vi till fågel Fenix' land, fallera.://
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar