”Ja, du hadd ju kunne söpe, som vanligt folk, å sen söve över”
Orden är jubilaren Björns kommentar, när han läst mitt senaste blogginlägg,
där jag beskriver hur två fåglar tragiskt mötte sin död mitt under min bil mitt
på väg 321 mitt i den ljuvliga jämtländska sommarnatten.
Det ligger något i hans kommentar.
Jag kunde ha bestämt mig för att sova över, det fanns gott om plats
i det stora huset. Eller också hade jag kunnat jag slå upp och övernattat i
mitt tvåmanstält, som under ett antal år legat till ingen nytta nere i mitt
förråd.
Men att inte köra hem utan istället kanske bälga i sig mängder av
alkohol innebär också risker. Inte kanske för fåglarna men för mig och min
omedelbara omgivning.
Tänk om jag nu rent ut sagt inte bara bälgat utan hävt i mig en för stor mängd av det
berusningsmedel som jag då medhavt och som i övrigt fanns tillgängligt, hade jag kanske blivit så oregerlig, att jag börjat dansat snoa med någon av de
kvinnliga, eller manliga, gästerna i biblioteket och då, i dansens virvlar,
huvudstupa ramlat över basisten Sackes ståbas, som därmed blivit mera före
detta än en del av de Pustan-medlemmar som på festen frejdigt och till allas
sprudlande glädje trakterade sina instrumenter.
Och att jag efter detta, när ruset så till den milda grad tagit
över mitt omdöme, fortsatt med att i det töcken som detta ibland kan innebära,
börjat göra närmanden mot jubilarens fagra hustru eller någon av hans vuxna
väna döttrar, och att detta troligtvis lett till ett antal örfilar, vilket i
sin tur lett till att jag då, till allas förfäran, stämt upp en sjutton
minuters sydsamisk sång i syfte att göra festen mera ursprungsbefolkningsmässig,
och att jag därefter fortsatt med att hålla ett två minuters osammanhängande och
obegripligt högtidstal till födelsedagsbarnet, innan jag slutligen brådstörtat
begett mig ut bakom närmsta knut för att där vomera.
Och allt detta för att två fåglar skulle slippa möta sitt öde under
min isblå Hyundai I20?
Som tur var fick jag redan dagen efter ett
utmärkt tillfälle att gottgöra den tragik som jag den där natten säkert skapat
hos släktet fåglar.
För morgonen efter, när jag glad och utvilad
ska hämta en håv i en redskapsbod vid min särbos fritidshus, får jag
plötsligt höra ett besynnerligt kvitter och gny bakom min rygg.
Jag vänder mig överraskad om och får se en
starhona som fastnat längst nere i det yttersta nät som jag dagen innan hängt
på tork mot stugväggen. Starhonan sitter mera ohjälpligt fast än de fiskar som
många gångar mött sitt öde i detta nät.
Jag blir lite nervös.
Jag har tagit loss fåglar från nät tidigare,
men då har det rört sig om döda änder som fastnat och brutalt drunknat invirade
i det. Att ta loss en sådan otursfågel är inte heller särskilt trevligt, men
man möter ju inget motstånd.
Men jag hade ju sett i TV-program om hur man
behandlar levande fåglar vid ringmärkning och det verkade ju gå ganska bra, så
jag fick väl försöka göra ungefär på liknande sätt.
Jag tar upp nätet med fågeln och försöker
först lirka loss den, precis som man gör med en fisk, men förgäves.
Fågelns fjäderskrud döljer de smala trådarna i
nätet, det är omöjligt att se åt vilket håll man ska ta ut den stackarn.
Stärkt av den tragik jag orsakat fågelsläktet
natten innan, bestämmer jag mig därför, för att helt bryskt slita sönder de
maskor i nätet som krävs för att få loss fågeln. Här gäller det att gottgöra
fåglelsläktet för de två dödsfallen som jag orsakat det. Jag börjar
systematiskt och energiskt slita sönder maskorna.
Fågeln protesterar givetvis när en del små
duntussar lossnar ur dess skrud och några gånger försöker den bita mig, men
till slut kan jag nöjd sätta ner den på marken, där den direkt springer iväg
två meter in i ett snår för att pusta ut.
Hoppas den kommer att kunna flyga igen, tänker
jag, innan jag lite skakis går in i stugan och tvättar händerna.
Jag är ju inte speciellt pigg på att råka ut
för fågelinfluensa nu när jag räddat denna fågel till ett som jag hoppas lite
längre liv än det den troligtvis sett fram emot när den fastnade i nätet.
När jag kommer ut igen har starhonan flugit
iväg och försvunnit och jag tycker mig höra två måsar som sitter och slöar på vattnet
några hundra meter bort konversera om detta:
Morgan Mås:
– Han är nog inte så grym som vi trodde, den
där Lars, nu hjälpte han ju loss starhonan Signe.
– Jo, han verkar rätt schysst, svarar Malte
Mås och nickar, det där med att våra vänner blev påkörda borta i Hallen i går
natt måste ha varit ett misstag.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar