Inte stämsång men stamsång

Medlemmarna i stammen har skrudat sig i kläder som domineras av stammens färger: blått vitt och rött, de har målat sig i ansiktet med samma färger, de sjunger eller skanderar sånger och ramsor som ska egga stammens trupper till stordåd och få den rivaliserande stammen att tappa sin kraft, och de utför gemensamma rituella gester under den tid som striden med fiendestammen pågår.

  Islänningarna vet att använda sig av sitt urgamla stambeteende när de om och om igen med överraskande styrka besegrar sina motståndare under EM-tuneringen i fotboll.

  Som höjdpunkt i detta beteende kommer vikingahyllningen eller ”vulkanen” som den i folkmun även kallas.

  Supportrarna står likt en armé på läktaren. Där stöter de, under ledning av hövding Aron Gunnarson med de övriga spelarna i laget bakom sig, ut ett ”hou” för varje gång de slår ihop sina händer ovanför sina huvuden. Tempot ökar succesivt och det hela avslutas med att alla under ett våldsamt klappande och stampande med fötterna vrålar ett mera långdraget ”hou”.           

  Den isländska stammens medlemmar likriktas, deras gemenskap stärks. De andra stammarna blir konfunderade och undrar säkert över vad det är som pågår. Hur ska man kunna besegra dessa urvikingar?

  Men det här med stambeteende och stamsånger/ramsor bland fotbollssupportrar är ingen unik företeelse.

  Redan 1906, ett år efter unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, gav Samfundet för unison sång ut sångboken Sjung svenska folk! för att som man sa: ”stärka modet och samhörigheten bland svenskarna.”

  Sverige stod åter ensamt och behövde inte bara gamla gränser utan också gamla och nya sånger för att åter bli en ”ren och tydlig” nation.

  Detta blev åter högaktuellt 1943, mitt under andra världskriget, när landet kanske ”kände sig” mera hotat från andra länder. Då följdes sångboken upp av påbudet att så kallade stamsånger fastställda av Kungl. Maj:t, skulle användas:

”till allmänt inlärande vid sångundervisningen i de under Skolöverstyrelsens (i dag Skolverket) inseende ställda läroanstalter vid vilka sådan undervisning bedrivs.”

  Dessa stamsånger hämtades från just sångboken ”Sjung svenska folk”, som fram till dess hade kommit ut i inte mindre än 24 upplagor.

  Under de kommande åren reviderades vilka sånger som skulle betraktas som stamsånger. Detta påbud kom att gälla till så sent som 1969.

  Nästa gång ska vi grotta ner oss i en av dessa klassiska stamsånger.

  Mæ råkes