Pages

lördag 4 juni 2016

En nordiskt heltäckande uppmaning om varsamhet vid övertäckning

Ei saa peittää och hunaja.
  Två finska ord/uttryck som jag stött på under min levnad.
  Det första ganska smalt och bara specifikt användbart.
  Men om man i något sammanhang ser en finländare av misstag övertäcka ett element med exempelvis en gammal kofta, ett smutsigt blött par byxor eller en trasig negligé kan uttrycket komma väl till pass.
  ”Ei saa peittää!” utstött av någon omtänksam finne, eller någon svensk eller person av annan nationalitet, som just lärt sig uttrycket och befunnit sig i ett finskt sammanhang, har säkert också mer än en gång kunnat rädda många djup sovande och på enkla britsar snarkade människor från en i flammande lågor säker död.
  En död som troligen också skulle ha följs av andras liknande, när lågornas framfart inte gått att stoppa utan spridit sig till omkringliggande byggnader.
  Kanske skulle uttrycket, använt i rätt ögonblick, kunnat stoppa de ödesdigra bränderna som 1888 samma dag ödelade stora delar av städerna Umeå och Sundsvall.
  För kanske startade åtminstone en av dessa bränder när Aki Kolehmainen slarvigt men mänskligt, av trötthet och pur nonchalans, i sitt enkla pörte på Skolgatan i Umeå, slängde sin vadmalsrock över det enda vedeldade element som fanns i hans bostad, innan han utmattad föll i djup sömn på den träsoffa han varje natt använde till att återfå sina krafter på.  
  Den fuktiga vadmalen började först väsa i samband med att fukten lämnade tyget, något som följdes av att tyget blev hett, började pyra, bli glödande för att till sist fatta eld, något som i sin tur orsakade att åtskilliga människor fick möta en fasansfull död och ännu flera en dramatisk flykt ur brinnande hus mot kanske månader av oviss och bitter hemlöshet.
  Hur befriande skulle det inte varit om denna Akis rumskamrat, Erki, vid detta tillfälle varit närvarande och vaken och kunnat väcka Aki och avlägsna plagget i det han förmanande uttalat de magiska orden: ” ei saa peittää”.
  Denne Erki hade istället, några dagar före denna olycksaliga natt, lämnat Umeå för att bege sig till Sundsvall, en stad som han anlände till i skymningen den ödesdigra kvällen. 
  En stad där han utschasad tog in på ett hotellrum vilket värmdes av ett vedeldat element.
  Ett element som han av slarv kastade sina utslitna långkalsonger över, kalsonger som gick samma öde tillmötes som Akis vadmalsrock och som också de orsakade lika stor förödelse som den.
  Hur skulle man inte då velat att Aki varit hans följeslagare på detta hotellrum, och att han, när han kände doften av de utslitna kalsongerna förkolnad, kunnat vakna och väcka Erki, skaka på huvudet och upplysa honom om att: ”ei sa peitää”, samtidigt som han tog bort kalsongerna från elementet och på så sätt kunde stoppa Sundvallsbranden i dess linda.
  Sammanfattningsvis kan jag, utifrån den ovan skrivna, konstatera att dessa två män, Aki och Erki, för både Umeå- och Sundsvallsbornas bästa, hade gjort bäst i att aldrig lämna varandras sällskap.
  Men i en viss krönika, Fantomens eller någon annans, drar jag mig till minnes att jag läst att denna Akis och denna Erkis tragiska insomnande efter övertäckande av element med vadmalsrock och näst intill utslitna långkalsonger var den direkta orsaken till att man idag på varje element, i fyra nordiska länder, tillsammans med det aktuella landets uppmaning, om att man inte må övertäcka element, även kan finna den finska och vackert klingande översättningen av uppmaningen: ei saa peittää.
  Hunaja?
  Det får bli en annan gång
 
Mæ råkes


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar