Ei saa peittää och hunaja.
Två finska ord/uttryck som jag stött på under
min levnad.
Det första ganska smalt och bara specifikt
användbart.
Men om man i något sammanhang ser en
finländare av misstag övertäcka ett element med exempelvis en gammal kofta, ett
smutsigt blött par byxor eller en trasig negligé kan uttrycket komma väl till
pass.
”Ei saa peittää!” utstött
av någon omtänksam finne, eller någon svensk eller person av annan nationalitet,
som just lärt sig uttrycket och befunnit sig i ett finskt sammanhang, har
säkert också mer än en gång kunnat rädda många djup sovande och på enkla
britsar snarkade människor från en i flammande lågor säker död.
En död som troligen också skulle ha följs av
andras liknande, när lågornas framfart inte gått att stoppa utan spridit sig
till omkringliggande byggnader.
Kanske skulle uttrycket, använt i rätt
ögonblick, kunnat stoppa de ödesdigra bränderna som 1888 samma dag ödelade stora delar av
städerna Umeå och Sundsvall.
För kanske startade åtminstone en av dessa
bränder när Aki Kolehmainen slarvigt men mänskligt, av trötthet och pur
nonchalans, i sitt enkla pörte på Skolgatan i Umeå, slängde sin vadmalsrock
över det enda vedeldade element som fanns i hans bostad, innan han utmattad föll i djup sömn på den träsoffa han varje natt använde till att återfå sina
krafter på.
Den fuktiga vadmalen började först väsa i
samband med att fukten lämnade tyget, något som följdes av att tyget blev hett, började
pyra, bli glödande för att till sist fatta eld, något som i sin tur orsakade att åtskilliga människor fick möta en fasansfull död och ännu flera en dramatisk flykt ur
brinnande hus mot kanske månader av oviss och bitter hemlöshet.
Hur befriande skulle det inte varit om denna
Akis rumskamrat, Erki, vid detta tillfälle varit närvarande och vaken och
kunnat väcka Aki och avlägsna plagget i det han förmanande uttalat de magiska
orden: ” ei saa peittää”.
Denne Erki hade istället, några dagar före
denna olycksaliga natt, lämnat Umeå för att bege sig till Sundsvall, en stad
som han anlände till i skymningen den ödesdigra kvällen.
En stad där han utschasad tog in på ett
hotellrum vilket värmdes av ett vedeldat element.
Ett element som han av slarv kastade sina
utslitna långkalsonger över, kalsonger som gick samma öde tillmötes som Akis
vadmalsrock och som också de orsakade lika stor förödelse som den.
Hur skulle man inte då velat att Aki varit
hans följeslagare på detta hotellrum, och att han, när han kände doften av de
utslitna kalsongerna förkolnad, kunnat vakna och väcka Erki, skaka på huvudet
och upplysa honom om att: ”ei sa peitää”,
samtidigt som han tog bort kalsongerna från elementet och på så sätt kunde stoppa
Sundvallsbranden i dess linda.
Sammanfattningsvis kan jag, utifrån den ovan
skrivna, konstatera att dessa två män, Aki och Erki, för både Umeå- och
Sundsvallsbornas bästa, hade gjort bäst i att aldrig lämna varandras sällskap.
Men i en viss krönika, Fantomens eller någon
annans, drar jag mig till minnes att jag läst att denna Akis och denna Erkis tragiska
insomnande efter övertäckande av element med vadmalsrock och näst intill
utslitna långkalsonger var den direkta orsaken till att man idag på varje
element, i fyra nordiska länder, tillsammans med det aktuella landets uppmaning, om att man inte må övertäcka element, även kan finna den finska och vackert
klingande översättningen av uppmaningen: ei saa peittää.
Hunaja?
Det får bli en annan gång
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar