Huvudpersonerna i
boken Tjuvarnas stad av David Benioff, Lev och Kolja, räddas
mirakulöst från att bli arkebuserade för plundring respektive desertering av en
överstes fåfänga.
Överstens dotter ska nämligen gifta sig och då
vill han, trots att tyskarna sedan länge belägrar Leningrad och befolkningen
får utstå de mest omänskliga umbäranden, ge dottern ett bröllop som man inte
kan föreställa sig är möjligt under dessa omständigheter.
Hans maktposition ger honom dock makt att
skaffa det mesta till dotterns bröllop.
En produkt, som i den iskalla och svältande
staden, nästan verkar vara omöjlig att få tag i är ägg, de ägg som ska utgöra
grunden till bröllopstårtan.
Äggen som en gång funnits är sedan länge
uppätna tillsammans med de höns som eventuellt skulle ha kunnat värpa nya.
Lev och Kolja får fem dagar på sig att skaffa
tolv ägg. Om de inom dessa fem dagar återvänder med tolv ägg slipper de att
arkebuseras.
Det är förutsättningarna för det som sedan
utspelar sig i Tjuvarnas stad.
Under huvudpersonernas jakt på de tolv äggen
får vi möta ohygglig svält, kannibalism, svarta börsmarknader där alltifrån
ätbara limrester från inbundna böcker till halvrutten potatis saluförs,
kallblodiga och bestialiska tyska officerare, kallblodiga och djärva
partisaner. Och så vidare.
Tempot är rappt, berättaren vet att kunna
hålla läsaren på halster med återkommande cliffhangers och det är inga problem
att plöja boken rakt av.
Och det är väl där som det också uppstår en
diskrepans mellan innehåll och skildring.
Jag läser om folk som svälter, om folk som dör, om folk som torteras, om folk som utsätts för de vidrigaste grymheter, men tempot är detsamma hela tiden: rappt och ”trevligt”.
Jag läser om folk som svälter, om folk som dör, om folk som torteras, om folk som utsätts för de vidrigaste grymheter, men tempot är detsamma hela tiden: rappt och ”trevligt”.
När berättelsen är över finns ingen smärta,
köld eller hunger kvar hos mig. Allt gick för lätt.
Att författaren bitvis, och med samma lätthet
och tempo, grottar ner sig i Levs och Koljas erotiska eskapader och drömmar ger
också en konstig smak i min mun.
Hur kåt är man på en skala i 35 minusgrader om
man inte ätit mer än en ynka brödbit per dag i en vecka.
Benioff skildring är ”saklig” och mycket
frejdig, men den når aldrig ner till människornas själar.
Men läs gärna Tjuvarnas stad – som underhållning.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar