Dublin. 2016.
Fredag kväll. 17:e juni. Klockan 21.30.
Plötsligt kommer ett gäng ungdomar cyklande på
gågatan Henry Street. Två av dem har en stor röd sopsäck i ena handen. De svänger
lite triumfatoriskt med sina säckar.
Överraskande kastar en av dem sin säck mot en
propert klädd kvinna i 25-årsåldern som kommer gående med stylad ryggsäck på
ryggen och en mot asfalten rasslande kabinväska. Samtidigt ropar några av dem
något till kvinnan.
Säcken träffar kvinnan mot ena benet.
Men att ungdomarna slänger den mot henne,
verkar hon ens ta notis om.
Som om hon inte alls blir förvånad över att
det händer, som om hon vet vilka de är och som om de tidigare haft med varandra
att göra.
Gänget viker av vid nästa korsning, samtidigt
som den andra killen med säck, under de andra killarnas skrik och skrän, slänger
sin säck in i en husvägg. Sedan är de försvunna.
Några minuter innan detta händer har jag i
Tempelbar-områdets, Dublins hetaste turistområde, på en av dess av folk
knökfulla gator sett fem slitna 19-20-åriga irländska tjejer, fulla, olyckliga,
gråtande och förbittrade ge sig på varandra. Konflikten verkar obestämd och
oändlig. Den böljar fram och tillbaka. Det går inte att förstå vad de bråkar om
eller vems sida vilka av dem befinner sig på. Kanske finns det inte några sidor
att finnas på. Kanske rör det sig om att inte hamna längst ner i någon obestämd
osynlig hackordning. Det tröstar varandra och slåss om vartannat.
Fem minuter senare efter de sopsäckskastande
killarnas sorti, möts jag av en troligtvis mentalt störd kvinna, som med
desperat blick kommer gående med en barnvagn i vilken det ligger en hund och
gnyr.
Som om den ersatt det barn hon så länge
längtat efter.
Som om hon med hjälp av hunden i barnvagnen
försöker skapa sig någon slags familj.
Som om hon inte kan komma närmare en
människovärdig tillvaro än just detta.
I denna sena småkyliga Dublinkväll, i detta
brutala Irland.
Två kvarter längre fram ser jag den propert
klädda kvinnan i samspråk med en utslagen irländsk kille i 25-årsåldern, som
sitter med sin tiggarpappmugg för att om möjligt få ihop några euro till kanske
en kopp kaffe, till kanske en billig burgare eller till kanske en sil.
De växlar några fraser, sedan går hon vidare.
Är de två släkt med varandra? Är killen hennes
bror? Eller är hon socialarbetare?
Lite längre ner på gatan sitter en annan ung
irländare i samma ärende: att kortsiktigt med hjälp av en skitig pappmugg tigga
ihop till någon typ av framtid.
”Is this fucking brutal Ireland?” tänker jag.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar