Försiktig, försiktigt, försiktigt... tillsammans kan vi.

En kväll. Första juni. 21˚C varmt. Luften som en mjuk kofta. Av alpackaull. Magiskt. Tropiskt.

  Alla är plötsligt nöjda. Ingen klagar.

  Försiktigt förs samtalen på altaner, uteplatser och balkonger i den obefintliga skymningen.

  Inga kraftiga åtbörder. Ingen högljuddhet. Inga överdrifter.

  Som skulle detta kunna skrämma iväg den där lilla sommaren som äntligen tagit sin början hos oss här i Norden.

  Vi håller andan.

  Trevar vidare mot den andra juni. Börjar hoppas.

  Vi minns sommaren ’59. Vi minns de tre veckorna, det där året. Var det '97 eller '04? Eller var det något annat år?

  Tänk?! Är det möjligt? Även i år?

  Försiktigt nu. Titta inte för mycket framåt. Låt den komma av sig själv.

  Köp inte för mycket glass. Låt inte sommaren tro att vi ska häva i oss all glass nu bara för att den ska bli kortvarig. Låt den tro att vi måste hushålla, om den inte ska ta slut långt innan detta oändliga långa och varma är till ända.

  Bada inte för mycket. Låt den tro att det ska finnas gott om tid för bad i det överraskande varma vattnet i sjön. Berätta för den om att det kan finnas hur många skymningar som helst för sena kvällsdopp.

  Fäll inte ner suffletten – än.

  Det kommer att finnas många tillfällen. Vi kan nonchalant ha den uppe. Kanske till och med i någon vecka. Om du ändå måste, gör det tyst och försiktigt.

  Och MC-knuttar. Behåll skinnstället på.
  Ungdomarna tvekade inte. Redan vid tolv grader hade de tagit på sina kortbyxor och tunna t-shirts. De hade redan i mitten av maj brutalt bjudit in till sommar.

  Kanske är det de, deras otåliga sommarkläder, som fick sommaren att först släppa greppet om södern och ge sig av till oss.

  Blev den kanske lite lurad? Kanske ville den bli lite lurad? För att även i år få ge oss en del av sitt överflöd.

  Men nu måste vi tillsammans bara ta det lugnt och på rätt sätt, så ska det nog gå att behålla den.

  Vi kan försätta sommaren.

  Vi kommer inte till sommaren i år, den kommer till oss.

  För att vi alla gemensamt och samtidigt så starkt ville det.

  Visst var det lätt att lyckas, kommer vi att tänka den sista augusti, när temperaturen för första gången på tre månader kryper under femton grader.

  "Vad var det vi sa!" ska vi stolta och nöjda säga.

  Sedan i november- och decembermörkret, i vinterkylan, ska vi framför brasor, i bastur och under alpackaplädar minnas den obeskrivliga sommaren 2016.

  Mæ råkes