När som helst kunde det ske…

Så stannar han där framför mig.

  En gammal kollega, som jag inte längre jobbar nära.

  Han ser fräsch ut.

  I knälånga kortbyxor, gympaskor och en öppen modern rödvit sportjacka. Under den en vit t-shirt. Glasögon och gråsprängt lagom långt skägg. Strax över femtio, inte mer.

En större svart hund, av för mig okänd ras, sliter lite i kopplet han håller.

  – Fy fan vad skönt, är hans inledningsreplik, nu har jag tagit ett glas rött och när jag rastat den här blir det ett till. Skönt med lite sommarväder. Eller hur Persson?!

  Jag håller med. Han fortsätter:

  – Jag har inte varit riktigt ledig en enda dag, eller natt, de senaste sju åren. Och det är när jag kommit hem som det verkligt jobbiga jobbet börjat. Det började för tio år sedan…

  Och sedan väller det ur honom.

  Hur allt börjat med att hans fru fick svårt att gå i trappan upp till övervåningen, tappade och krossade glas mot deras stengolv i hallen, en dag fick lite större problem med balansen, hur de snabbt då åkte till akuten, misstänkte hjärntumör, gjorde skallröntgen som ingenting visade, tog prover, väntade i tre månader och nåddes av beskedet:

  Huntingtons sjukdom, eller danssjuka:

  ”Symtomen uppkommer runt 30–50-årsåldern och utgörs av ofrivilliga, ständigt pågående, hastiga, oregelbundna rörelser och demens. - - -  Sjukdomen leder till döden efter cirka 15 år. Sjukdomen kan inte botas, och ingen effektiv behandling finns.”

  Jag hade bara hört namnet på sjukdomen. Visste väldigt lite om den.

  Minns att en av karaktärerna i filmen Gökboet led av sjukdomen. En äldre man som då och då fick för sig att börja dansa, men som när han började, lugnades ner av vårdarna så att han till slut satte sig.

  I filmen fick man ingen som helst insikt i om vilken ödesdiger sjukdom det rörde sig om. Jag hade till och med upplevt Gökboets Huntingtonmans agerande som lite humoristiskt. 
  Eller också var det någon annan psykisk åkomma som fick honom att dansa, så att jag missuppfattade orsaken till hans beteende? Det var så länge sedan det begav sig.

  Men min kollega kunde berätta om Huntingtons sjukdom

  Hur förlamningen och skakningarna tilltog, hur demensen accelererade, hur talet blev alltmer sluddrigt… hur hustruns hela liv sakta men säkert blev det töcken, i vilket kollegan varje kväll ­– och natt – blev hennes alltmer maktlösa stödjare och navigatör.

  Hur han sett sitt vanliga jobb som sin fritid, hur han efter vissa vaknätter kommit helt groggy men ”befriad” till sitt arbete, hur han kämpat för att inte gå ner i tjänst för att få ha denna frihet kvar, hur han brottats med sitt dåliga samvete och hur han efter tio års kamp, för två månader sedan, varit tvungen att ge upp och låta en institution ta hand om hans fru.

  Han berättade om hans och fruns samtal om döden. Hur han hade chockerat henne, vars tid mer eller mindre var utmätt, med att säga att han såg varje dag som sin sista. För när som helst kunde det ske.

  Ett ögonblick och allt var över; en olycka, en hjärtinfarkt, en stroke, en…

  – Jag tänker inte sitta passiv och vänta på det ögonblicket… var hans avslutningsreplik.

  Vi skiljdes åt, gick åt var sitt håll.

  Efter några hundra meter gick jag förbi hans, eller deras hus, det hus i vilket denna tragiska historia hade utspelat sig. 

  Jag hade inte vetat eller ens anat någonting.

  Vårt möte i den ljumma försommarkvällen varade kanske i sju minuter.

  Livet kändes inte längre lika självklart.

  För som han sagt:

  ”… när som helst kunde det ske.”

  Mæ råkes