Året är 1916. Den
24 april. Måndagen i påskveckan, som i kristna sammanhang brukar kallas blåmåndagen.
Alannah Mallone går med sin ovanligt
intelligenta femåriga dotter Cara förbi huvudpostkontoret i Dublin.
Till sin förvåning får hon där på trappan se
revolutionären Patraic Pearse läsa upp en proklamation i vilken staten Irlands
frihet deklarerades.
Hon förstår ingenting. Vad är detta för
påhitt?
Alannah har ingen möjlighet att förklara för
sin dotter vad Pearse är ute efter eller vad han pratar om.
Hon förstår inte att mer än 1600 revolutionärer
denna dag har ockuperat sex byggnader i centrala Dublin för att där med våld
skapa den fria republiken Irland.
Och detta samtidigt
som över 200000 irländska söner och döttrar befinner sig i Frankrike och
Belgien för att hjälpa England och dess allierade i kriget mot Tyskland.
Visst har Alannah hört talas om att det finns
strömningar i Irland som vill ha ett fritt Irland, men hon och många med henne
har inte funnit frågan så angelägen. Speciellt inte nu när det stora kriget,
första världskriget, utkämpas nere på kontinenten.
Alannah blir under upproret tillsamman med sin
man, Senan, dottern Cara och deras två andra barn brutalt nermejade av de
brittiska styrkorna, när de på onsdagen, två dagar senare, försöker fly ut från
det inringade området där de av en ren händelse råkar bo.
Och Cara som är ett så intelligent barn, som
tillskrivits så goda framtidsutsikter.
En av
upprorsledarna inne i postkontoret är Eamon De Valera.
Hans ursprung är dunkelt. Det påstås att han
har en cubansk far och att hans mor är irländska. Men ingen vet med bestämdhet.
Han är i alla fall en amerikansk medborgare som 1907 skickats till Irland för
att studera.
Han utbildar sig till lärare i matematik, men blir
också tidigt engagerad i Irlands frigörelse från det engelska styret. Han blir
också en av ledarna för påskupproret.
Efter en veckas uppror står dock den engelska
armén som segrare.
Upprorsledarna arkebuseras på löpande band och
många av dem som deltagit eller råkat bo inom det inringade området interneras.
De Valeras dödsstraff omvandlas dock, på grund
av hans amerikanska medborgarskap, till livstids fängelse, något som han redan
ett år senare får amnesti ifrån.
Han fortsätter kampen mot engelsmännen och 1918
bildar han självständighetspartiet Sinn Féin, vilket leder till att han åter hamnar
i fängelse.
Han lyckas fly till sitt hemland USA, men redan
1920 återvänder han till Irland.
1921 utropas han till president när republiken
bildas, men han accepterar inte att inte hela Irland blir fritt från
England och ett två års längt inbördeskrig för att få detta till stånd tar vid.
Republikanerna besegras dock och de Valera hamnar på nytt i fängelse.
Efter hans sista ettåriga fängelsetid
fortsätter han att på legal väg kämpa för att göra Irland så självständigt gentemot England
som möjligt.
Han får under olika perioder olika
ministerposter i regeringen och 1932 väljs han till premiärminister, något som
bland annat leder till att han avskaffar den tro- och huldhetsed som svurits mot
den engelska monarken.
1937 ser han till att iriskan blir landets
första språk trots att 80 % av irländarna i första hand pratar engelska. Det är alltså
honom man kan tacka för att alla officiella skyltar i dagens Irland skrivs på
både iriska och engelska och att iriskan har den status den har.
Under resten av sitt liv fram till sin död
1975 är han fortsatt politiskt aktiv och innehar under flera omgångar premiärministerposten.
Den intelligenta dottern Cara.
Amerikanen Eamon.
Två öden.
Hade inte Eamon varit amerikansk medborgare
hade han arkebuserats 1916. De iriska skyltarna som man i dag överallt ser på
Irland hade troligtvis inte funnits. Det iriska språket hade troligtvis haft en
mycket sämre ställning på Irland
Hade inte den ovanligt intelligenta Cara varit
dotter till en familj som bodde innanför de avspärrningar som den brittiska
armén satte upp under påskupproret, hade hon överlevt och kanske
blivit professor i kemi eller fysik.
Kanske hade hon fått nobelpriset i något
av dessa ämnen.
Kanske hade hon blivit författare och fått
nobelpriset i litteratur.
Kanske hade hon blivit en förkämpe för iriskan,
blivit inrikesminister och sett till att skyltarna i Irland i första hand
skrivits på iriska.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar