Pages

torsdag 23 juni 2016

Två irländska kvinnor och "thank You"

Statyn på Grafton Street i Dublin föreställer den klassiska Molly Malone, med dragkärran framför sig, på vilken det ligger tre korgar med musslor och bredvid dem ett fång fisk.
  Hon ser frejdig och lite utmanade ut där hon i koppar har stelnat med sitt uppsatta hår, sin självklara uppsyn och sin djupt urringade och yviga klänningen. Som om hon med hela sin uppenbarelse säger:
  ”Mig tar man inte där man sätter mig!  Jag bestämmer, utan överinseende av någon man, själv över mitt liv.”
  Första strofen i visan om henne, vilken skrevs redan 1880, kan berätta:
  ”In Dublin's fair city,
where the girls are so pretty,
I first set my eyes on sweet Molly Malone,
as she wheeled her wheel-barrow,
through streets broad and narrow,
crying, "Cockles and mussels, alive alive oh!"
  Hon är en tidig entreprenör. Ett föredöme för andra. För både kvinnor och män. En dröm om ett självständigt liv. The selfmade woman, om man så vill.
  Men hon har också ett arv att förvalta: både hennes far och mor har dragit fiskkärran runt på Dublins gator i syfte att få ihop till livets nödtorft.
  Tyvärr dör Molly i feber redan i andra strofen, och visan avslutas med att hon i den tredje fortfarande går omkring som spöke i Dublins trånga och breda gränder och säljer musslor och fisk. Och det sägs att man än i dag ibland där kan höra henne ropa sitt: "Cockles and mussels, alive alive oh!"
  En annan högst påtaglig kvinnlig entreprenör, som förvaltar ett sju generationers arv, är värdinna på, enligt henne, Irlands äldsta pub, John Kavanagh, The Gravediggers som ligger alldeles intill kyrkogården Glasnevin Cemetery och Dublins överdådigt artrika botaniska trädgård.
  Trädgården började anläggas 1795 och puben startades 1833.
  Ägarinnan till puben var tidigare sjuksköterska, men när hon ledsnat på allt pappersarbete som detta yrke numera kräver, bestämde hon sig för att söka sig tillbaka till sina rötter och ta över skötseln av familjens anrika pub.
  Hon liknar i mångt och mycket visans Molly: självsäker, kraftfull och lyhörd för kundens önskemål.
  Direkt hon kommer fram till vårt bord förstår man att denna kvinna är något utöver det vanliga.
  Med varlig, entusiastisk och bestämd hand och vokabulär lotsar hon oss genom det utsökta kulinariska utbudet. Att anrätta efterrätterna är för henne en ära. Hon berättar mer än gärna om vad som krävs för att ge den respekt.
  Och så vidare.
  Hennes mål är allas trivsel. Det sjunger liv och glädje om henne.
  Hon tar oss med till den äldsta delen av puben, den del som om 17 år kommer att ha 200 år att skryta över. Där berättar hon bland annat om att hon under sin uppväxt på 50-talet fick dela husets enda toalett med de övriga i familjen och – pubgästerna. Idag finns det flera och puben har byggts ut.
  Betalningen för det som inmundigats sker kontant och utan kvitto.
  Kanske för att vi är turister? Kanske för att den ska ”gå ihop”? Kanske för att…?
  Som sagt: entreprenör. Man måste kanske gena ibland.
  Också det i Molly Malones anda, skulle jag tro.
  I skarp kontrast till de två kvinnor vi hittills mött ter sig de två unga koreanska servitriser som arbetar på en koreansk barbeque-restaurang i centrala Dublin.
  Vi anländer till restaurangen och blir anvisade ett bord under välkomstfraser, leenden och Thank you!
  Köttet klipps i bitar över bordets grillgrop under skratt, leenden och Thank you!
  Vi berömmer köttet och möts av leenden och Thank you!
  Vi frågar om vad det tycker om Dublin och vi möts av leenden och ett svar som avslutas med Thank you!
  Vi beställer en öl till och den hämtas och serveras under leenden och Thank you!
  Vi ler tillbaka och möts av leenden och Thank you!
  Vi lämnar restaurangen och får ta emot ännu flera leende och ännu flera av detta Thank you!
  Thank you! Thank you! Thank you!
  Sluta!
  Kan ni inte vara som Molly!
  Bara för en liten stund? Eller som värdinna på Gravediggers.  
  Vara unga självständiga kvinnor! Vi tycker om er ändå!
  Men de har bara bott i Dublin i åtta månader. För att lära sig engelska.
  Förhoppningsvis lär de sig också att med tiden spara på sina leenden och bara använda dem när de något så när överensstämmer med hur de känner sig inombords.


  Mæ råkes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar