Den som påstår
att jag har gröna fingrar ligger risigt till. För en större lögn har aldrig
förr uttalats i vårt universum. Jag kan tänka mig, om nu ändå någon försöker
sig på den lögnen, att riksdag och regering då kommer att sammankallas för att
eventuellt återinföra dödsstraff. Efter detta kommer landsförräderi att
betraktas som en bagatell och något som domstolsväsendet endast i nödfall befattar
sig med. De har ju fått dödslögnen att förhålla sig till.
Jag har försökt att sköta mina blommor.
Jag har vattnat dem varje dag, varannan, var
tredje, var fjärde, var femte och var sjätte, var....
Jag har försökt med både, timslånga,
veckolånga, månadslånga och årslånga vattningsuppehåll.
Jag har bytt mull, gödslat, satt om och
sprayat dem med olika intervall, med det renast vattnet, den dyraste superbiodynamiska
gödseln, den mest ekologiskt dubbelt kravmärkta mullen, och allt detta i de senaste datoriserade hi tech-krukorna jag lyckats få tag på. Jag har till och med försökt fjäska för
dem genom att prata dem till rätta.
Men förgäves. Efter högst två månader har de
gett upp, vissnat och flyttat ut.
Med den största odlingsbitterhet och bevattningssorg
man kan tänka sig i mitt hjärta har jag då varit tvungen att förpassa den mull
de så tragiskt lämnat efter sig ner i soppåsen.
Optimistisk har
jag trots detta vid nästa besök i livsmedelsbutiken ändå inhandlat nya fräscha
lovande växter, men bara för att konstatera att även dessa, efter bara några
veckor i min vård, gått samma traumatiska öde till mötes.
Jodå, jag har några köpt plastblommor, och de
klarar sig än så länge ganska bra, men den senaste tiden har jag tyckt mig
märka att de börjat tappa sin lyster, och, ja – sloka.
Ni förstår att jag så smått börjat fundera på någon
annan hobby än blomskötsel, och sist jag hejdlöst fällde mina tårar över en död
växt, dök gråstensamling upp som alternativ. I alla fall till att börja med.
Först samla enkla vanliga gråa stenar som man
kan finna lite varstans och sedan kanske smyga sig in på stenar av annan sort
och färg. Men verkligen ta det lugnt med utvidgningen av sortimentet så att
inte de nya sorterna surnar till och även de blir gråa. Jag har ju vissa
erfarenheter av alltför brutala och djärva svängar i blomodlingsbranschen.
Men jag tvekar. Mitt hobbysjälvförtroende är
kört i botten.
Kanske återstår endast att, med största
möjliga omtanke och omsorg, vårda de svarta stenfönsterbrädor som numer gapar
tomma i mina fönster.
Försiktigt putsa dem varje dag, eller
varannan, eller var tredje… smörja in dem i dyra orientaliska oljor, mycket
dyra till och med, de dyraste kanske… förstärka deras upphängning genom att
byta ut deras trista järnkonsoller mot konsoler i silver… nej, i guld… men okej
då, konsoler i hundraprocentig platina… och börja prata med dem på den
vackraste franska jag kan uppbåda… eller på stabil marschtålig tyska… eller
till och med på allas våra språks ursprung – latin, och nu tänker jag på det
perfekta och oförvanskade latin som talades 500 år före Kejsare Augustus levnad…
Jag skulle till och med kunna tänka mig att hyra en lägenhet till bara för att de skulle slippa höra mina hummanden och
grymtningar på mornarna och i lugn och ro få spegla sig i det sken som
morgonsolen kan skänka dem, i ensamhet få njuta av regnstänket mot rutor och
fönsterbleck… och alltså en gång för alla få slippa mitt förnumstiga svamlande med
dem på latin…
”Vem är sten, vem är grå, levande konsoler… ”
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar