På Luhansk avbytarbänk fanns lösningen på det över 40 år gamla låhandsk-mysteriet

Man förundras och förstår ingenting, men äntligen har jag återfunnit de förvunna låhandskan. (laduhandskarna).

  För det var ju så när jag växte upp på den karga, rikt blommande, vindpinade och prunkande jämtländska landsbygden, så där för en evighet sedan, fanns låhandskan i varje lå (lada).

  De hängde där troget på en spik strax innanför ladudörren och kom till användning närhelst man på vintern skulle köra hem lite hö från någon av ladorna. För allt bärgat hö fick ju inte plats på hjälla (höskullen) utan var tvunget att förvaras i ladorna. Hur fiffigt och välkommet var det då inte att låhandskan hängde där.

  För nio gånger av tio, fråga mig inte varför, hade man, eller snarare jag, glömt att ta på mig handskar eller vantar när jag i kylan från någon lada skulle köra hem hö till höskullen. Och givetvis satt jag därför på släden bakom den frustande märren och blåfrös om händerna när jag och hon i den meterdjupa snön mödosamt tog oss fram mot någon välfylld lada.

  Men då visste man, ja, man visste så väl, så att man nästan utstötte ett halleluja(!) där på släden, att de nästan förfrusna händerna snart skulle vara insvepta i den värme som de obligatoriska låhandskan kunde ge dem.

  Väl framme vid ladan kastade man sig i panik av släden, slet upp ladudörren, famlade efter låhandskan på vänster insida av laduväggen, fann dessa, tömde ut eventuella möss och sorkar som kanske funnit sitt vinterkvarter i dem, innan man med ett omätbart leende och en astronomisk glädje lät de rikt fodrade handskarna omsluta sina då stelfrusna händer.

  Vilken lycka!

  Sedan dröjde det inte mer än två minuter innan man med hjälp av de av låhandskan uppvärmda händerna kunde fylla släden med härligt vinterdoftande hö!

  När det var gjort hängdes låhandskan tillbaka på sin angivna plats för att komma till nytta även nästa gång när man i brådskan eller tanklösheten glömt att ta på sig sina handskar.

  Men en gång, en tragisk sådan, och nu pratar jag om den värsta sortens tragik, som endast kan mäta sig med den tragik man känner en tidig morgon när man finner kaffeburken tom och skafferiet tomt på kaffepaket och bedrövad får sitta där och hejdlöst gråta i den bistra midvintermorgonen.

  En sådan gång, när händernas tillstånd vid höhämtningen var köldkritiskt, hängde inte de förväntade låhandskan på den för dem avsedda spiken.

  Ni kan förstå desperationen, när jag i ladudunklet med mina stelfrusna händer trevade efter låhandskan på insidan av laduväggen. Famlade, trevade, strök med handen bara för att stöta på en gammal rostig tom spik. Det kylskåpskalla fläsket var så att säga stelfryst.

  Panik uppstod. Jag kastade mig på släden, fick upp märren i full fart, stoppade händerna innanför vadmalsjackan, greppade tömmarna med mina tänder, körde i full galopp hem, rusade in i köket, stoppade mina bägge blåfrusna händer in i den spis som där så hemtrevligt knastrade av björkvedseld, men bara för att då konstatera att mina händers brutalkyla fick elden att slockna.

  Paniken tilltog, men tillslut lyckades jag leta fram en flaska rödsprit vars innehåll jag tömde över mina händer och tände på för att efter tre minuters värmande lågor åter kunna uppleva mina händer som normala, vad gällde värmestatus. Hur de estetiskt tedde sig lämnar jag att berätta om någon annan gång.

  Vilken dramatisk dramatik!

  Jag kan nu avslöja att dessa försvunna låhandska aldrig kom till rätta, och detta trots att jag med ohejdad frenesi i åratal letat dem världen kring. I Spanien, i USA, i Berlin, ja, till och med femton gånger i den lada där de hade hängt.

  Förgäves.

  Och jag hade nästan gett upp hoppet tills i torsdags, då jag insåg att jag av en mycket märklig tillfällighet var dem på spåren.

  Jag är ju inte speciellt intresserad av ÖFK och deras förehavanden, men i torsdags tog jag mig i den så kallade kragen och bevistade deras match mot Zorja Luhansk.

  Redan före avspark kände jag att något stort vara på gång. Det vrålades, hejades och flinades mer än jag någonsin tidigare upplevt. Vilket ståhej! Men det var inte ståhejet över matchen som gjorde att jag kände stundens allvar. Det var den diffusa känslan av att jag nu skulle få vara med om ett för världen historiskt ögonblick.

  Mycket riktigt. Bara efter några minuters spel fastnade min blick på en av avbytarna på Luhansk avbytarbänk. Jag tänkte förvånat: Men, är det inte… sitter inte han och... nä, jag måste sett fel…

  Jag tog darrande fram min teaterkikare och riktade den mot den observerade avbytaren och till min förvåning, förfäran och förskräckelse kunde jag konstatera: Jo, jag hade sett rätt!

  Där på Luhansk avbytarbänk satt en av deras avbytare och höll sina händer varma med hjälp av ­– mina borttappade låhandska!

  Hur var det möjligt?!

  Som ni förstår tappade jag allt intresse för vad som försiggick på planen och jag vet än i denna dag inte vad slutresultatet blev. För där på läktaren kom mitt fokus helt att uppslukas av mina återfunna låhandska, och jag började i min ensamhet smida, om inte lömska, så utstuderade planer på att åter komma i besittning av de åtråvärda tingestarna.

  Under halvtidsvilan lyckades jag med hjälp av en tusenlapp få en av åskådarna som satt helt nära bakom Luhansk spelartillhåll att byta plats med mig, och när Luhansk-avbytarna bänkade sig för andra halvlek satt jag beredd att göra en framstöt.

  Låhandsk-mannen, som jag hädanefter kommer att kalla honom, hade också bänkat sig och med vrede såg jag hur han satt där med de försvunna, kanske stulna, låhandskan på händerna och myste.

  Ja, ja tänkte jag, ditt låhandsk-mys kommer snart att vara till ända, så sant som jag heter Lars Persa.

  Till min glädje besannades mina förhoppningar om att Låhandsk-mannen skulle bli inbytt, och det hände redan efter tretton minuter in i andra halvlek. Låhandsk-mannen kastade av sig mina(!) låhandska och sprang ut på planen

  Låhanskan låg där blick stilla på platsen där Låhandsk-mannen suttit. Låg där och väntade, säkert också längtade, att någon, och då kanske speciellt jag, skulle återbörda dem till sin rätta plats.

  Nu var det bara för mig att vänta på det rätta tillfället då jag utan att bli upptäckt kunde komma över handskarna. Tumultet i samband med ett mål vore det rätta tillfället.

  Jag väntade och väntade och skam den som ger sig, till slut kom målet och publikens fullständiga vulkanutbrott. Alla blev helt till sig och alla Luhansk-spelare på avbytarbänken sprang bedrövade fram till sidlinjen och utstötte för mig obegripliga men passande ukrainska svordomar. Nu gällde det.

  Snabbt var jag framme vid handskarna, snabbt stoppade dem innanför jackan och snabbt begav jag mig springande därifrån, ut från Jämtkraft Arena och mot min kära lägenhet på Genvägen.

 Nu hänger låhandskan åter tryggt på sin spik i ladan. De kan åter komma till den användning de är avsedda för. De slipper irra omkring i de luhanska omklädningsrummen och förtvivlade leta efter sin så kära upphängningsspik. De har återbördats till fadershuset.

  De efterforskningar jag gjort angående deras försvinnande tyder på att det vid tidpunkten för deras försvinnande kom en ukrainsk man till min födelseby, Lövsjön, en man som på bruten ryska börjat prata om Luhansk, om att han alltså var från Luhansk, men att någon i byn då trodde att han, handsklös som han i den stränga vinterkylan var, ville låna ett par låhandska.

  Denna någon hade då hämtat låhandskan i den närmast belägna ladan och av ren välvilja och omtanke lånat ut dem till honom. Varför luhanskarn inte lämnat tillbaka dessa är höljt i dunkel, men kanske hade han på grund av ringa medel aldrig råd att köpa sig ett par egna vinterhandskar och därför, säkert med dåligt samvete, såg sig nödgad att ta med sig dem hem till Ukraina.

  Och tänk.

  Den Luhansk-avbytare, den så kallade låhandsk-mannen, som under matchen mot ÖFK satt och värmde sina händer med dessa låhandska, är ingen mindre än en sonson till den ukrainare som en gång för över fyrtio år sedan fick låna dem i min födelseby.

  Snacka om resa!

  Mæ råkes