#metoo förstör inte Sverige – den gör världen till en bättre plats att leva på

Stefan Heimersson tycker att #metoo-rörelsen håller på att förstöra vårt land, men riktigt vad som den enligt honom förstör är höljt i dunkel. För att förstöra ett land betyder väl ändå att någon gör något så att det landet blir sämre?

  Men klart är att han fruktar att det ska bli som under Stalintidens Sovjet där summariska rättegångar sände miljontals människor till arbetsläger eller döden. Alltså att makten över rättvisan blir till en lek som makthavarna roar sig med, utan möjlighet för vanliga maktlösa att opponera sig emot. Ett samhälle där rykten, angiveri, vänskapskorruption, partimedlemskap och svågerpolitik avgör liv och död. Diktaturens tyranni, helt enkelt.

  Men nu är ju inte #metoo något institutionellt påhitt från någon totalitär regim – utan tvärtom.

  #metoo är sprunget ur de förtryckta, förminskade, negligerade och förnedrade kvinnornas upplevelser på ett stort antal arbetsplatser inom en rad olika branscher.  Det är de tidigare icke lyssnade på, de icke uppmärksammade, som öppnar käften och säger ifrån genom att börja berätta om en dold verklighet av förtryck som under årtionden funnits och som trots allt tal om jämställdhet fortfarande finns mitt i vår vardagsverklighet.

  Deras berättelser liknar och har samma syfte som Alexandr Soltjenytsins berättelser från de inspärrade och förnedrad Gulagfångarnas liv. Precis som dessa vill de avslöja den dolda verkligheten, vill de ge röst åt de tystade och vill de ha ett slut på den maktobalans som råder och som kvinnorna i det demokratiska Sverige har varit tvungna att stå ut med.

  Och det har berättats många liknande historier från andra delar av världen. Från Sydafrikas apartheidssystem, från franska revolutionens barrikader, från det röda Ådalen, från slavplantagen i den amerikanska södern. Av människor som till slut fått nog och vrålat rakt ut: Se oss, vi är människor och vi kräver samma rätt och värde som våra förtryckare!

  Heimerssons krönika fick många kommentarer, ca 200 positiva, mest från män och ca 100 negativa, de sistnämnda mest från kvinnor. Många av männens inlägg gav honom beröm för att han vågade ifrågasätta #metoo. Äntligen någon som törs…

  Men törs vad då?  Säga ifrån?

  Är det många män som velat säga ifrån när dessa tusentals kvinnor höjer sina röster och avslöjar den sexism och det förtryck som många av dem utsatts för. Ska dessa historier inte räknas? Är de oviktiga? Är berättelser om egotrippade maktfullkomliga män som utnyttjar sin maktposition bara trams?

  Törs säga ifrån?

  Alla dessa kvinnors berättelser har ju under årtionden varit icke-berättelser, något som de i maktställning tystat ner, kvinnor som män.

  ”Du måste förstå, han är bara sån” har varit en vanlig kommentar som protesterande kvinnor fått när de förnedrade försökt att få upprättelse för rena övergrepp från dessa maktmän.

  Tänk om någon urskuldande sagt något liknande om Stalin. ”Han är bara sån, det måste du förstå, han gillar att våldta och döda ibland. Nu går vi vidare.”

  Stalin kunde ohotad leka med sina offer och så har många män på olika maktpositioner under årtionden kunnat göra med kvinnor som befunnit sig i beroendeställning till dem.

  I Stalins Sovjet fanns ingen #metoo-rörelse eller #vivillharättvisaochleva, hans offer var chanslösa.

  I Sverige, och den västerländska världen, gav #metoo de förtryckta en röst och några av de maktmän som tagit för sig lite väl rundhänt av makten har fallit från sina självinrättade tronar. Deras maktfullkomlighet har nått ikapp dem, och till slut har de fått betala för alla de gånger de gått över gränsen. Utan rättegång.

  Men vilka rättegångar fick deras offer? En summarisk där maktmännens försvarare pläderade för frikännanden med fraser som: ”Han är sån” … ”Du har väl hört att han kan bli lite väl närgången ibland”… ”Man måste ta honom på rätt sätt så brukar det gå bra”… ”Ofta är han rätt snäll, men du vet ju hur män kan bli ibland”… osv.

  Rohingyas i Burma, människorna inom hbtq-rörelsen, de fattiga, förtryckta och chanslösa i alla länder världen över kräver eller kommer att kräva sin rätt att bli betraktade som fullvärdiga och okränkbara individer, och när de får den rätten har inte världen förstörts – den har blivit en bättre plats att leva på.

  Mæ råkes