November. Stentrappornas
värsta tid är här.
Oskottade och helt negligerade kommer de att
få tillbringa hela vintern i total glömska och brutalt utanförskap. Under
månader kommer ingen längre att kunna använda dem. För så fort någon närmar sig
dem står bastanta röd- och orangefärgade metallstaket och skriker Stopp! till
var man eller kvinna som vill äntra deras så stabila trappsteg.
Alla måste, vare sig man vill eller inte, gå
runt dem. Halka nedför, eller uppför, den backe de så elegant hela sommarhalvåret
hjälpt på traven. All deras kunskap om hur man bäst kommer ner eller upp för en
liten slänt kommer i ett halvår att vara som bortblåst.
Men det värsta av allt är väl ändå att de
kommer att stå där utan underhållning hela vintern.
För vad står
det inte på de skyltar som pryder de röd-orangea staketen:
”Trappan
underhålls ej vintertid!”
Kan trappförnedringen bli tydligare.
Hela sommaren har de i allsköns ro fått lyssna
på både svängigt spelade handklaver, väsande panflöjtar och drillande
klarinetter. Ljuva toner från gatumusikanternas Dylan- och Woody Guthrielåtar har
nått dem, allehanda rockmusik från Storsjöyrans arenor har livat upp dem i
sommarnatten och många är de musiker som trallande i två språng entusiastiskt
använt dem på sin väg till olika scener.
Men nu är det definitivt slut med det.
Kommunens byråkrater har precis som alla andra höstar dragit ner
underhållningsgardinen för stadens stentrappor.
Som om de skulle begå ett lagbrott om de nu av
en händelse råkar få höra en fras ur Fröken Julie eller Hamlet, som om de
skulle ta skada av om tonerna från Gustav Hyléns trumpet, Bosse Lindbergs
gitarr eller Lars Ericsson bas nådde deras öron, som om dunket från en
ungdomsbils bas skulle kunna få dem att tappa steghöjden.
Har stadens parkförvaltning kanske av misstag
fått för sig att dessa trappor under vintern skulle vara stendöva? Eller
struntar dess anställda blankt i hur det känns att outnyttjad genom en hel vinter
framleva ett liv i en kulturell öken under kanske 57 centimeter snö?
Förgäves har jag sökt trappfacket, men ingen i
dess ledning har velat uttala sig. SVT, DN och SVD vägrar rapportera om den
misär trapporna nu befinner sig i. Trumps twittrande om sina kalsongers
status(?) måste tydligen gå före en rapport från stentrappsträsket. Man baxnar.
Men jag har inte gett upp om att kunna hjälpa
dem i deras kulturella armod. Jag funderar nämligen på att bjuda in dem till
mitt releaseparty på Cooken klockan 13.00 den 25 november. Låta dem komma in i värmen och
lyssna på äkta jamska jullåtar, låta dem för en gång skull bryta sin
vinterisolering.
Alternativet skulle vara att någon snörik natt
besöka dem på plats och där framföra ett antal för dem passande omtolkningar av
de vinter- och julsånger som inför julen alltid väller över oss. Hej, du
vinterland skulle då kunna bli Hej då, vinterland, Räven raskar
över isen skulle bli Räven simmar runt i viken, och så vidare… men
vi får väl se om det blir något av dessa alternativa planer eller om de fryser inne… som
dylika så lätt gör vintertid.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar