”Okej för #metoo,
men jag blir lite less när vissa kvinnor börjar dra upp att någon kille tafsade
dem på rumpan för 10 år sedan”
Orden kommer under en fest från en trevlig
bekant till mig.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara, utan
säger väl något pk i stil med: ”ja, men man måste ju förstå att vissa är
mera känsliga än andra.”
Sedan blir inget mera sagt om detta.
Visst har jag också tänkt som honom. Helt
plötsligt dyker det upp kvinnor i varje vrå som blivit sexuellt trakasserade.
Hur är det möjligt? Finns den ingen som inte blivit det? Dessutom kan
jag tänka mig att det finns kvinnor som lite luddigt berättar om att de blivit
det, bara för att komma lite i rampljuset, eller kanske bli en del av den
kränkta #metoo-gemenskapen. Jag har visst också… osv.
Men vänta nu.
Hur är det med andra grupper av människor som
på något sätt blivit sexuellt utnyttjade och trakasserade?
Förståndshandikappade, föräldralösa och andra olycksbarn som förr bodde på
olika institutioner, där några i personalen ”passade på att ta för sig”?
De var ju chanslösa. Vem trodde på dem, när de
gråtande kom till någon annan i personalen och berättade? Några som fick höra
berättelserna kanske trodde på dem, men tänkte kanske att det skulle vara för jobbigt
att ta upp det på nästa möte. Och den som förgripit sig kanske var en av deras
bästa arbetskamrater och en ”schysst kille”, eller tjej.
Sedan fanns den stora skammen och
självanklagelserna hos de drabbade. Varför hade han eller hon låtit övergreppet
ske?
Jag skulle väl inte följt med honom ner i
källaren, in i tvättrummet, upp på vinden… Nästa gång ska jag…
Men de skulle bli utnyttjade många gånger till. Ändå.
Tänk bara på alla berättelser som till slut
kommit fram om hur prästerna inom katolska kyrkan utnyttjat sina korgossar,
korflickor, konfirmander eller vad de nu kunde/kan kallas. Systematiskt
och i Herrens namn.
Vilket helvete fick inte de uppleva i ”Guds
närhet”? Vilken skam. En del av dem så starkt att de senare i vuxen ålder tagit
sina liv.
Men till slut vågade någon berätta det så
många anat och hört tisslas om så många gånger. Någon riktigt modig bland de
övriga i den ansvariga personalen vågade ta tag i det som berättats, och den
katolska kyrkans härlighetssånger började klinga lite väl falsk.
Avslöjandena kom på löpande band, från San Fransisco,
från New York, från Hamburg, från Sao Paolo, från…
Och påven, Guds ställföreträdare, skruvade lite
generat på sig och tillsatte en utredning. ”När djävulen vill va’ i fre’,
tillsätter han en kommitté”, som det brukar heta.
För inte hände det mycket som kunde leda till
att förövarna åkte dit eller stoppades från att fortsätta att sexuella utnyttja
de lovprisade barnen. Barnen fick i Jesu tradition fortsätta att, inte kanske komma
till honom, men till hans bestialiska efterföljare.
Så sent som ifjol avslöjades övergrepp från
fromma präster på ett katolskt barnhem för döva i Florens.
Vad hände? En av de skyldiga blev omplacera
till ett barnhem för döva(!) i Argentina. Där kunde han i lugn och ro fortsätta
sin ”sexuella utnyttjandefest”.
Jag är till nästan 110% säker på att den
kallelse som vissa katolska präster fått och får för att tjäna Herren, enbart bottnar
i deras längtan att i kyrkans hägn, i lugn och ro, kunna utnyttja barn
sexuellt. Är det någon som kan komma på en miljö där det är mera svårupptäckt
och där ledningen har all anledning att dölja de grova brotten?
Lär dig de religiöst korrekta fraserna och den
officiella läran utantill, så är det fritt fram.
Skulle du vid något tillfälle drabbas av
ruelser och samvetskval över det du gjort, kan du dessutom i bikten prata av
dig inför någon broder, som garanterat, enligt kyrkans tystnadspliktlöfte,
håller käften. Kanske brodern dessutom hänger på när du nästa gång förgriper
dig?
Tillbaka till #metoo och de tjejer som på
löpande band kommer ut där och berättar om övergrepp de blivit utsatta för.
De har befunnit sig i likande situationer som
de barn som utnyttjats och som fortfarande utnyttjas inom katolska kyrkan.
De har blivit kränkta! Känt det i hela sin
kropp och själ. Känt skammen. Känt skulden. Upplevt omgivningens ointresse och
överslätande attityd. Upplevt maktlösheten. Den värsta känsla som en människa
kan uppleva.
Därför skulle jag ha svarat min vän när han
ifrågasatte kvinnors berättelser bara för att de var tio eller ännu flera år gamla.
”Tycker du detsamma
om de utnyttjade katolska barnens berättelser, om berättelserna från Gulag, om
berättelserna från de tyska koncentrationslägren, om berättelserna från de
japanska krigsbordeller, om berättelserna från de amerikanska slavplantagen…?
Är historierna ointressanta och negligerbara
bara för att de hände några år sedan? Eller för hundra år sedan? Har inte dessa
historier något att lära oss?
Måste inte alla dessa historier upp i ljuset
för att vi till slut ska lära oss att alla varianter av förtryck bottnar i det
faktum att det finns de som har för mycket makt och de som tror att de är,
eller faktiskt är, maktlösa.
Det är denna sanning som #metoo-rörelsen nu globalt
för upp till ytan och visar. Då finns det inga historier som är ointressanta
bara för att de hände förr.”
”Let threre be
light” över alla dessa historier.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar