När mitt liv slutade att vara en nagelbitare

Jag tror jag började bita på naglarna så fort jag föddes, om jag nu föddes med sådana. Jag vet inte riktigt hur det förhåller sig med nyfödda och naglar, om de föds med dem eller utvecklar dem så småningom.

  Men strunt samma. Jag satte igång så fort som jag fick chansen.

  Varför kan man fråga sig.

  Jag skulle ju ha kunnat sätta igång med något annat, som… ja, vad då?

  Vad skulle jag kunnat kompenserar detta bitande med?

  Kammat mig i tid och otid. Stirrat fånigt mot solnedgången varje kväll? Gett ifrån mig underliga läten i samband med att jag skulle säga något? Gråtit varje gång jag sett en fågel? Hoppat omkring som en känguru?

  Visst fanns det alternativ. Men tydligen fanns inget som kunde slå just detta att bita på naglarna.

  Det fanns en hel del fördelar med att just välja nagelbitandet som tidsfördriv.

  Jag hade alltid naglarna lätt till hands. Nagelsmaken var neutral och konsekvent. Varje gång jag bet av en nagel smakade det exakt likadant och lika ointressant. Jag kunde bita på dem utan att ens behöva planera att göra det, det gick liksom bara av sig själv.

  Nagelbitandet var en idealsysselsättning för den som ville ha något att göra vid sidan om, en sysselsättning som kunde ta vid när ingen annan verksamhet fanns att tillgå och att ha till hands för att komplettera annan sysselsättning, om den inte innebar handarbete förstås. Då blev det ju omöjligt att bita på naglarna.

  Tänk er att rensa fisk, hyvla en bräda slät, skjuta prick på en luftgevärstavla eller spela basket och samtidigt bita på naglarna. Omöjligt. Eller i alla fall näst intill.

  Att se på TV eller läsa en bok och samtidigt bita tror jag var mina idealverksamheter, ingen av den ena verksamheten inverkade så att säga på den andra.

  Och tiden gick.

  När jag närmade mig tonåren blev jag för första gången riktigt medveten om att jag bet på naglarna. Innan hade jag inte funderat så mycket på det, men då när jag fick frågan om varför jag bet på naglarna väcktes min medvetenhet om det beteende hos mig som andra kunde anse som olämpligt eller i värsta fall som ett litet problem.

  Själv hade jag varken gjort någon filosofisk eller praktisk analys av just det beteendet, men när nu frågan kom, ställdes jag så att säga mot väggen.

  Det slog mig för första gången också att jag inte behövde hålla på med nagelbitning. Att jag kunde sluta. De flesta människorna i min omgivning bet ju trots allt inte alls på naglarna. Och det verkade ju gå lika bra utan denna vana, eller ovana.

  Jag ställdes i samband med denna nya medvetenhet också inför ett val: fortsätta eller sluta bita.

  Och valet var enkelt. Sluta förstås. Varför hålla på med någon så helt onödigt?  Något som varken tillförde eller drog ifrån något från livet. Mer än naglarnas längd förstås.

Alltså. Jag slutade.

  Trodde jag.

  Men vips när jag satt där och såg en spännande film, läste en gastkramande bok eller befann mig i en prekär situation åkte fingrarna upp i munnen och jag började bita. Utan att jag över huvud taget tänkte på det. Det bara hände.

  Hur skulle jag då kunna sluta? Att sluta med något jag inte visste pågick? Var det över huvud taget möjligt? Som att sova och helt plötsligt vakna bara för att man vill det.

  Som jag funderade.

  Och jag insåg ganska snabbt att jag måste göra mig medveten om när jag bet på naglarna för att kunna sluta. Men hur gjorde jag det?

  Skulle jag be någon kär vän att övervaka mig och slå larm så fort mina naglar närmade sig min mun? Men vilken vän skulle det vara, som dygnet runt skulle kunna ha uppmärksamheten riktad mot mitt bitarbeteende. De flesta har väl oftast annat för sig, och att anställa en dygnetruntnagelbitarövervakare skulle nog bli alltför dyrt. Jag övergav därför snabbt den idén.

  Men min lyckliga stjärna var dock med mig och som genom ett under fick jag reda på att det fanns preparat som kunde göra mig medveten om nagelbitarbeteendet och då få mig att stoppa det innan jag satte tänderna i första bästa nagel. Bitex, eller något liknande hette preparatet. Det fanns att köpa på närmsta apotek.

  Jag slog till direkt och penslade förhoppningsfull på den illasmakande lösningen. Nu var det väl fan om inte…

  Och visst fungerade det.

  Varje gång naglarna nådde mina läppar, kände jag en kärv och bitter smak i min mun, något som fick mina händer att i stället inta färdigställning.

  Så fortsatte det. Händerna upp, dålig smak, händerna tillbaka. Om och om igen. Jag hade den dåliga smaken i min mun hela tiden och efter en veckas försök såg jag att naglarna verkligen började bli längre.

  Men efter en vecka till hade de åter blivit kortare. Vad hade hänt?

  Jo, min lust till nagelbitarbeteendet var så stor, att jag efter cirka en och en halv vecka började tycka om eller kunde ignorera smaken av Bitex-lösningen så till den milda grad att jag utan betänkande eller tvekan kunde sätta tänderna i första längsta nagel.

  Mina smakgener hade på 17 dagar övergått från att ogilla och nästan avsky Bitex-smaken till att tycka om den.

  Moloken satt jag där och såg på mina korta naglar. Det var inte kul. Jag tappade alla förhoppningar om att någonsin i mitt liv kunna sluta bita på mina naglar. Det var tydligen ett beteende som jag var tvungen att dras med. Som ett icke önskvärt, som en pittoresk avvikelse, som en anomali. Hur man nu ville se det.

  Visst hade jag upptäckt att det fanns andra antinagelbitningslösningar, men om jag klarat Bitex skulle jag säkert också kunna vänja mig vid de andra preparatens smaker.

  Jag fick idéer om att ständigt gå omkring med handskar, att slå mig själv på fingrarna varje kväll eller att sätta på fingertutor på fingrarna för att kunna utsläcka mitt nagelbitarbeteende, men inget av de tre eller andra alternativ fick att tända till. Jag gav upp.

  Och tiden gick.

  Jag gick ut gymnasiet, gjorde lumpen, tog en del ströjobb, läste på universitet, blev lärare, flyttade till Östersund, skaffade familj, jobbade på, gjorde mig känd som jamttrubadur, gav ut några cd-plattor och levde på.

  Hela tiden höll jag mina naglars längd på behörigt avstånd från fingertopparna. Inga problem. Det gick som en dans.

  Men så en dag i våras, i februari, när jag var i färd med att göra min 11:e cd hände något.

  Jag hade övat in sångerna, höll på och bestämde hur omslaget skulle se ut, och då mitt i steget kom det bara för mig att jag nog skulle sluta med mitt nagelbitande. Det kändes med ens helt onödigt, något som jag inte längre behövde göra. Det kände helt plötsligt bara löjligt.

  Jag blev väldigt förvånad över den känsla som hade dykt upp och undrade i flera dagar över vad som hade hänt. Min längtan till korta naglar och nagelbitande var som bortblåst.

  Fyra månader senare sitter jag här fortfarande lika förvånad med mina nu fingertoppslånga naglar. Som vore de det naturligaste i världen, som hade hela mitt sextiotreåriga nagelbitande varit förgäves.

  Men förgäves för vad? Vad hade jag tänkt att det skulle leda till?

  En dag kanske jag hittar svaret på den funderingen. Fast egentligen struntar jag i om det finns något svar.

  För jag känner på mig att något stort hände i mitt liv den där dagen när nagelbitandet blev mig överflödigt. 

  Och det är det viktiga.

  Livet är förunderligt ibland.

  Mæ råkes