Pages

lördag 6 augusti 2016

När frihetslängtan i Me and Bobby Mcgee ersattes av tålamodsprövning

Me and Bobby Mcgee, Kris Kristoffersons megahit. Som blev world wide famous med hjälp av Janis Joplins fräcka version från 1967.
  Anna och mig på svenska med Lalla Hansson, Jag och Bosse Lidén med Cornelis Vreeswijk, det finns ett antal versioner.
  Kristofferson var generös och inte så noga med om någon ville göra en ny version av låten. Kanske hade han det kärvt ekonomiskt, så det var därför. STIM-pengar är inte att förakta.
  Min version fick jag tillstånd att spela in och framföra i slutet av 1990. Inga problem.
Detta trots att min text inte alls handlar om det kringflackande paret i jakt på någon typ av sanning att hitta i någon avkrok på detta jordklot, eller som i originalet, i USA.
  Ett sökande som inte leder till annat än att de två jeansklädda ungdomarna går skilda vägar, och Kris Kristofferson i slutet av sista strofen vemodigt sörjer:
– – –
”Well I'd trade all my tomorrows for a single yesterday,
Holdin' Bobby's body close to mine.

Freedom's just another word for nothin' left to lose,
And nothin' left was all she left to me… osv
– – –
  Men så var det min version. Hur skulle den va? Skulle den handla om några som flackade omkring i Jämtland i jakt på den jämtländska sanningen?
  Nä, det lät inte trovärdigt. Fast så här tjugo år efteråt, inser jag att det kanske skulle ha gått att följa det spåret. Här ett litet försök:

”Vårte blakk i Svenstavik, man mæ feck n lift
opp te Brunflo, man der geck mæ beit
n Bo han hoppe på e tåg, je gjol likadant
å dæ må tro att konduktörn feck leit
n Bo han la se på e hatthyll å je pyne n stol
tyst när konduktörn, han geck förbi
å vå mæ skratte när han hadd gått, å när mæ sæn försto
att han int såg oss, vårsken meg hell n Bo

Tjyvåk de ahllten fritt, de kost ju ingenting
de meste, de kost meir än ingenting
lätt å læva var e då när mæ åke gratiståg
lätt å læva var e då för oss
lett för meg, å för a Bosse å förstås… osv”

  Men nu blev det inte så.
  När jag gjorde min version hade jag svårt att hitta någon typ av frihetslängtan i det jämtländska kynnet.
  Inte var det väl några här som lägtade bort och ville hitta lösningen på livets gåta. De flesta var väl skeptisk till mesta, och ”Vi flytt int” låg väl närmare till hands.
  Alltså följde jag ett annat spår, det som hyllar det jämtländska tålamodet, ”belene”.
  Det var det som jämtarna behövde mycket mera av än ett kringflackande liv i jakt på den ultimata sanningen. Bara man kunde stå ut, var det väl inte så noga med resten. Och då blev min version som den blev:

Stein, gjeinvein å a Britta sein

Geck på resten flåcke stein, brorsan men å je
stor e rest å huskut myckjun stein
minst e våcku skull e ta, innan mæ va klar
dæ må tro mæ känne oss bra lei
om aftan skull a Britta komma, man hu dauk int opp
je vårte ampen, kunn int sitte still
je tänkt: je går itat n, ‘göning skogjen, je går gjent
man de bar se’int bätter än att je geck vill

Belene va bra å ha når mæ geck å flåcke stein
når mæ va så lei så mæ nästan grein
belene va bra å ha når stigan int va gjein
belene va huskut bra å ha
bra å ha når a Britta va för sein

Fåldd når stiga, irre rånt, tulle bort me meir
timan geck, de börje vårte mårt
vårte tröten sätt me ne, vile me e fauk
tyckt att live käntes huskut hårt
man je hæle på å geck, å på måransin
feck je si de lyst på e hus å n vei
når je komme fram u skogja, vå tror dæ je feck si
jo, brorsan men som geck å flåcke stein

Belene va bra å ha... o s v

Versionen finns tonsatt på Spotify, här är länken, fungerar inte den, gå in på Spotyfi och sök på Lars Persa, cd:n: Håkke de nu e
https://open.spotify.com/track/02yrnnHFg8BDmI1pBtjmjL

  Mæ råkes   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar