Aschberg går loss.
Förfasar sig över Ernst. Hans ombyggnadsprojekt.
Över att Ernst kan skapa en regndusch genom
att borra några hål i golvet och avlägsna taket på utedasset.
Över att Ernst kan skapa ett spännande
futuristiskt mysrum av en gammal fallfärdig lada som var på väg in i ladhimlen
redan på femtiotalet.
Över att Ernst kan anlägga en exotisk trädgård
mitt i stenrikaste och mest gudsförgätna Småland och dessutom få mer än
stenarna att växa i den.
Ständigt denna Ernst. Den Ernst som alla måste
förhålla sig till.
Ernst som roar genom att fuska.
Man får ju aldrig se allt förarbete, alla
medhjälparnas insatser och alla som kanske i timmar måste städa upp efter denne
Ernst.
Så där går det ju inte till! Det måste väl de
dumma tittarna förstå?
Ja, men stäng av då, ni som förstått! Och om
inte. Släng er i väggen!
Detta är teater. Med ett manus, en kuliss, och
en mängd scenarbetare som bakom kulisserna ser till att handlingen i pjäsen blir
underhållande och intressant.
Pjäsen har dessutom en omhuldad stjärna:
Ernst! Med det fantasieggande efternamnet Kirchsteiger. Sug på den.
Kvinnorna blir alldeles till sig när de hör
hans förnamn och ni skulle bara veta hur de känner sig när man uttalar hans
efternamn så där långsamt: Kiiirchsteeiiger…
Han kan få dem att i timmar sitta som fastnaglade
framför storbildskärmen och till och med få dem att intressera sig för
hur en avancerad cirkelsåg från Taiwan fungerar.
Va? Hur är det möjligt?
Denne Ernst.
Och när man går på teatern vill man väl inte
se allt för- och efterarbete? Hur lång och seg föreställning skulle inte det bli?
De flesta skulle nog lämna salongen redan
innan pjäsförfattaren och regissören började diskussionen om hur innehållet i
pjäsen skulle gestaltas. Om inte då, så när ensemblen tar en långlunch mitt i
repetitionsarbetet.
Varenda stol skulle gapa tom vid premiären. Inte
ens sufflören skulle orka komma. Det även om Ernst hade huvudrollen.
Nedlagd teater. Arbetslösa skådespelare.
Arbetslösa scenarbetare. Teaterkonstens död.
Den enda konstart där folk kan sitta och
älta för- och efterarbetet, utan att publiken lämnar lokalen eller slår över till
en annan kanal är sporten, och då framför allt fotbollen. Och program som grottar
ner sig i fotbollens omkringaktiviteter verkar bara få mer och mer utrymme.
Det skulle inte förvåna mig om det inte snart
kommer ett program om vad som timade när Zlatan avlades: vilket väder som
rådde, vilka kläder hans föräldrar hade den dagen, och vid vilken tidpunkten
faderns spermier lämnade penismynningen.
Eller varför inte en programserie om de gånger
Ronaldo under sitt liv kommit för sent till frukosten och hur det eventuellt
påverkat hans straffläggningsteknik.
Eller ett vetenskapsprogram om vilken
betydelse Messis missade borstning av sin innersta högra visdomstand hade för
att han missade en enkel passning till en av sina medspelare i tjugotredje
minuten i matchen mot Barcelona tredje augusti 2012.
Fantasirikedomen när det gäller att dra ut på
en fotbollsmatch verkar vara oändlig.
Dessutom verkar
detta meningslösa ältande av oväsentligheter öka intresset.
Har fotbollsintresserade inget eget liv att ta
hand om? Någon familj? Några barn? Jobb?
Eller är det
”kärringen” som tar hand om detta oväsentliga?
Om Ernst skulle vara en av de bättre
fotbollsspelarna i världen och Aschberg en fotbollsnörd, skulle Aschberg gnälla
då? Om att vi inte får se dem som klipper fotbollsarenans gräs där Ernst ska
spela, dem som masserar Ernst när han fått kramp eller dem som skjutsar Ernst
till och från matcherna?
Tror inte det.
I stället skulle Aschberg tillsammans med de
andra fotbollsförståsigpåare dra upp riktlinjer för program som kan belysa hur
de nämnda kategorierna medhjälpare känner sig när de klipper den arenas gräs
där han ska spela, när de masserar hans ben och när de skjutsar honom i bussen.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att
travestera Ulf Peder Olrogs femtiotalsdänga om bagarbarnen, som Sigge Fürst så
förtjänstfullt brukade framföra:
”Klappa takten alla fotbollsbarn, kringsnack,
kringsnack hela dan… ”
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar