Don’t save the last dance for me, man glöm int håkken som ske kör de heim

En av de första covers jag gjorde en jamsk version på var Save the last dance for me, en riktig kioskvältare från 1960 skriven av Doc Pomus och Mort Shuman.

  De första som spelade in den och gjorde den berömd var The Drifters, men deras succé har följts av många andra inspelningar. Ike and Tina Turner, Dolly Parton, Emmylou Harris är bara några som spelat in någon av de 100 engelska versionerna och till och med Bruce Springsteen har gjort sin version av den.

  I Sverige var det Towa Carson som gjorde låten känd med svensk text av Maj Åkerlund. På vårt modersmål hette den Spara sista dansen för mig och översättningen/tolkningen följer originalet väldigt nära, och det finns som i den engelska versionen möjlighet att ge den både ett manligt och kvinnligt perspektiv, beroende av om det är en kvinna eller en man som ikläder sig den oroliga och trånande partners roll.

  Kort handlar låten den besvikna partnern som i ett hörn av dansstället ser den han/hon åtrår allra mest med glädje roa sig med alla de andra kvinnorna/männen. Hon/han balanserar på slak lina och skulle helst vilja bjuda upp och dansa hela kvällen med sin drömda prins/prinsessa, men han/hon vill inte visa sig för påflugen, för det skulle kunna spoliera alla möjligheter att få den åtrådda. Men innerligt hoppas han/hon ändå att han/hon ska få sista dansen med balens centrumgestalt och att de ska lämna dansen tillsammans.

  Det finns mycket svartsjuka och maktlöshet i den texten och jag skulle tro att igenkänningsfaktorn är och alltid har varit närmare 101 %. Och man kan inte undgå att känna med den ”ratade” där hon/han sitter i sitt hörn och blir lite förbannad på hans/hennes partner som bara verkar bry sig om sig själv och att roa sig med de andra:
”Kolla på mig då, förstår du inte att det är jag som är ”a hell of a catch”! De andra är bara blåkopior av det jag kan ge dig! Fatta då!” skriker hela texten ut till den tilltänkta och lyssnarna. 

  En bra text, mycket bra.

  När jag skulle göra en version av Save the last … kändes det väldigt enkelt. Texten så att säga kom till mig utan större ansträngning. Det berodde säkert på att jag under min ungdom besökt diverse ”bala” runt om i nordvästra och västra Jämtland, alltifrån hemmaarenan Löväng till utrikes medborgarhuset Hammerdal och dansstället i norska Nordli. Vad som timade på och i närheten av dansbanor fanns efter dessa dansplatsbesök inristat i min själ:

 " Ställinga före man for iväg, förhoppninga som stegre se heri bila när man va på väg te dænsstele, inträde å ordningsvaktan, oppkläddorkestran, låtan: Min egne Molly, Ett litet rött paket, Aj aj aj, vad det bultar å bankar. Vi ska gå hand i hand, Någon att hålla i hand, å ahllt vå dom heite, supan bakka knuta, öldrickinga och surringa om ahllt möjla heri bilom, när man va nervös för å bjö opp finstårsan, storkæran som bære tog för se, nitlottköpinga, kaffedrickinga heri serveringen när de vårte paus, dom som vårte för full å somne, hur grett de va när man vårte oppbjöden när de vårte damernas halvtim hell damernas tjyv, stårsan som de va synn om för att dom sällan feck dæns, sist dænsen i bäste fall mæ hu man hadd hoppes man skull hinne före nån æn å bjö opp, alkohollukten heri bila når man va balchaufför å kördd heim.

  Tongkvihlla nepå hägn dan ett."

  Min text blev om killen som nästan varje helg skjutsar ”fästmöya si” till dansen för att hon då ska få dansa. Själv har han aldrig riktigt lärt sig att dansa. Det blev liksom aldrig tid eller lust till det. Men han ställer upp för henne. Väl framme följer han henne in och står ett tag och tittar på hur hon dansar och roar sig. Ser de andra killarnas svängom med henne. Känner oron och svartsjukan komma och gå. Träffar på någon bekant och partar med den. Går tillbaka ut till bilen. Pratar med fyllskallarna ute på parkeringen. Går runt bland bilarna. Surrar med folk. Går in en sväng. Sitter oroligt och väntar på att fästmön i vanlig ordning ska komma ”tomhänt” tillbaka ut till bilen.

  Min text är ett koncentrat av vad han egentligen vill säga till henne innan hon beger sig in på dansgolvet. Kanske har han antytt en del, men han har inte sagt det rakt ut, för han vill inte verka svartsjuk och på så vis göra henne sur och då kanske stöta henne ifrån sig. Hon är hans ”ones in a life time hit”.

  Som ni ser är temat är detsamma som i originalet, men kanske lite skruvat och mera brutalt jämtländskt.

Inspelningen hittar du på skivan "Huskun kær" som du finner på Spotify. Sök på Lars Persa

Håkken som kör de heim

Du kan dæns, mæ a Arne Orsa, a Pelle Nilsa

hell a Bleckås-Lars

Pjoller på, lett dom köp de korven, stutan

hell vå du nu vill ha

Man kom ihaug håkken som kördd de hit

å håkken som ske kör de heim

för gjær du'nt dæ, kan 'e hänn du får gå heile vein

Kom n Bo å bjö opp de, Pass de! För du veit fell

hur han kan væ?!

hur han bral, å skryt om ahllt, om hur husku han e

å je säg bære dæ:

Kom ihaug håkken... o s v

Å du folg int mæ a ut i biln,

bære så du veit

för då bjö’n de bære på nå stært,

te du glöm bort vå du heit

Klokka ett, når kapelle ha shlute å spæla då går du

direkt te biln

Stå'nt å særv å akkorder nå läng mæ n Agneta

å n Ann-Kristin

Å kom ihaug håkken... o s v

  Mæ råkes