– Ja, men vi ses.
– Ja … och då måste vi … frasens
slut drunknade i tågbruset och efter tjugo sekunder var både han och tåget
uppslukade av en annan framtid än min.
Vad var det han hade sagt där i
fönsteröppningen när tåget avgick? Det som jag inte hade hört?
Det lät som om det var något kul;
det fanns en spännande framtid i hans tonfall, någonting nytt, kreativt … Jag
måste ringa honom innan han glömde vad det var.
Jag slog hans nummer, men inget
svar, ingen kontakt. Jag försökte igen men även denna gång ville det sig inte.
Kanske telefonskugga.
Tänk om han glömde det som han
ropet, det som nu föreföll mig alltmer viktigt.
Då kanske man skulle bli tvungen
att gå tillbaka till ursprungssituationen för att han skulle minnas. För det
vet väl alla att det är ett bra sätt att komma på något man glömt; man
återvänder så att säga till ”idéplatsen”
Framför mig såg jag hur vi rekonstruerade
scenen:
Alltså. Han skulle köpa en biljett
till Brunflo, fast för säkerhets skull kanske det skulle vara en biljett till
samma plats som den här gången; han skulle alltså köpa en biljett till
Sundsvall.
Kanske måste det också vara samma
väder, samma temperatur, för att minnestricket skulle fungera. I så fall måste
det vara vinter, sju grader kallt, lite västlig vind och snö i luften. Jag
undrade om det måste vara samma typ av tåg, med lika många vagnar, samma nummer
på vagnen han åkt i och på den reserverade sittplatsen?
Hur var det med kläderna? Skulle
både han och jag behöva ha precis samma som vid ursprungstillfället?
Sedan uttrycket i våra ansikten;
jag med den lite förvånade, undrande blicken och han med en entusiastisk
sprudlande blick och orden ur hans mun som bara kämpade för att nå mig.
Skulle det gå? Skulle det vara
lönt?
Tänk bara att få tag på ett
likadant tåg med lika många vagnar, samma vagn, samma sittplats, samma väder,
samma kläder, samma uttryck. Och allt vid samma tillfälle. Det där med att
synka vädret med rätt tåg och antal vagnar skulle komma att kräva en del arbete.
Både mutad tågpersonal och hundraprocentiga väderleksprofeter dök upp i min
skalle.
Sedan kläderna. Med tanke på att
min vän, Sture heter han förresten, ofta brukade glömma eller på annat vis slarva
bort sina kläder, skulle också det kunna bli en svår uppgift. Ett flertal besök
hos secondhandbutiker, som Myrorna, Bikupan och vad de nu kan heta, kom för
mig.
Sist men inte minst uttrycken. Att
ta lektioner hos någon dramapedagog skulle vara helt uteslutet. För det vet väl
alla att teater är ett sätt att låtsas. I skådespelaren finns inga äkta känslor,
utan spelade.
Men när Stures idé med nöd och
näppe undslapp mig då var det på riktigt.
Alltså skulle vi båda vara tvungna
att komma i samma stämning som vi var strax innan tåget gått. Och för att det
skulle kunna inträffa krävdes det i princip att vi tog en repris på vad som hade
hänt under hela helgen innan.
Han skulle vara tvungen att anlända
19.27 på fredagen till Östersunds Västra, vi skulle äta middag hemma hos mig,
ta några öl, se den klassiska Stones-dvd:n, gå och lägga oss.
Han skulle bli dålig på natten och vara
tvungen att gå upp och spy, vilket han trodde berodde på räksalladen som han köpt
i Gävle, och alltså skulle han även nästa gång vara tvungen att köpa dålig
räksallad i Gävle. En försäljare, som konstant säljer dålig räksallad i Gävle,
hur hittar man en sådan?
Och hur
dålig måste räksalladen vara?
Att Sture själv skulle ha med sig
dålig räksallad var inte att tänka på. Då skulle det inte kännas äkta och han
skulle helt komma in i fel stämning redan innan han anlände. Inte bra.
På lördagen skulle vi besöka Clas
Olsson, köpa ett armbandsur, fika på Krikelin, köpa en
Gammeldansk på Systemet,
gå hem och laga Chicken curry, lyssna på diverse klassiker på Spotify och
besöka en musikkonsert på Gamla Teatern.
Besöket där innebar ett nytt
problem. På Gamla Teatern hade Sture, strax innan vi skulle lämna stället,
nämligen blivit provocerad av en överförfriskad kvinna som ihärdigt påstod att han
var ett svin som lämnat henne ensam med två små barn.
Hur skulle man kunna få tag på
henne, få henne att minnas tillfället, hälla i henne tillräckligt med alkohol,
sedan få henne att glömma det hon mints, för att än en gång få henne provocerad
genom att tro att Sture lämnat henne ensam med två små barn? Eftersom vi sedan
fram på småtimmarna suttit och ältat kvinnans beteende, var det helt nödvändigt
att just den episoden återupprepades. Utan den skulle den rätta stämningen definitivt
inte infinna sig. Man kan säga att räksalladsscenen och provokationsscenerna
var de centrala under hans vistelse i Östersund.
På söndagen hände inget komplicerat
mer än att Sture råkade slå sönder en av mina tallrikar när vi åt
avskedsmiddagen, men eftersom jag har många av samma sort skulle det inte vara
svårt att upprepa.
Som synes var det en del att stå i innan rätt avskedsstämning
skulle vara för handen så att vi skulle kunna få chansen att få Sture att
minnas de magiska orden, som jag inte uppfattat.
Men tänk om jag då, just i
avskedsögonblicket när tåget börjar accelerera, inte skulle kunna anlägga rätt
min, utan kanske skulle se mer förväntansfull än undrande ut, och om Sture skulle
klanta till det och höja sin röst för mycket så att jag skulle kunna höra det
han ropade … ja, då skulle allt vara förgäves.
Han skulle i alla fall inte
kunna komma på vilken den där briljanta idén var som han en gång ropade till
mig.
Just då ringde min mobil. Det var
Sture.
Innan han hann säga ett ord:
– Vad var det du skrek om, just när
tåget gick, det lät som om du hade kommit på något kul, en bra idé? Jag kunde
inte höra vad du ropade.
– Ähh, va då? Vad menar du? Det
var väl inget speciellt … jag kommer faktiskt inte ihåg. Hurså?
– Ja, men …
... men jag förstod att det inte var
någon idé. Han hade glömt. Och nu såg jag framför mig hur rekonstruktionen,
trots alla vedermödor den skulle innebära, måste sättas i verket.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar