Bispgården, onsdag 18.10
Har just packat upp i den glest befolkade matsalen på hotell
Indalsleden. På östfronten intet nytt, far genom min skalle. Kommer det några
alls? Tjugonie stolar finns förberedda, Tjugonie. Kommer de att fyllas? Hur
hypad är man i dessa utmarker?
Halv sju kommer de första, lite trevande, nästan försynta.
– Jaså, det är härinne det ska va, säger en och letar sig in
till den lilla spelplatsen som gjorts i ordning för oss och publiken.
Så kommer en energisk blondin in och fram till mig.
Förklarar att hon tagit tag i Bispgårdens kultur, att det
aldrig brukar vara något arrangemang där, att det nu ska bli en annan
ordning, att det kommer att ta tid, att jag inte ska bli deppad om det inte
kommer så många, att folk i trakten inte har någon vana av levande kultur, att i
Sollefteå, där hon kommer ifrån, där är det helt annorlunda, där ska minsann
Ann-Katrin(var det så hon hette?) Wiklander spela i sommar och att jag borde ta kontakt med henne för att kanske spela där …
– Jag förstår, säger jag, vi tar den här spelningen först.
Klockan sju sitter hela trettioen förväntansfulla framför
mig när jag drar mina nio ensamlåtar.
Och vilken publik. Nog märker jag att vissa har lite problem
med språket, men koncentrationen är på topp och med hjälp av den och mitt
månande om att texta och sjunga ganska långsamt märker jag att mina texter går
hem. Skratt och glädje. Jag njuter.
I fikapausen går mina cd-skivor åt som det berömda smöret i
det än mer berömda solskenet. Vilken början.
Sedan blir nästa set med grabbarna en promenadseger. Alla
gör sitt och det är spel mot öppet mål.
– Ni kommer väl tillbaka och spelar i morgon, säger en i
publiken och de andra nickar instämmande. Och de menar faktiskt menar
allvar.
Efter spelningen ger lågmälda Siv från Vuxenskolan oss var
sin Trisslott och jag skriver på några papper. Jag ger henne en present
tillbaka … nä, jag säger inte vilken.
21.30 lämnar vi ett ödsligt Bispgården. Inte en bil eller
människa syns till. Var tog de i publiken vägen? Var det bara en dröm?
Nä, det var på riktigt. Riktiga människor, riktiga skratt,
riktig uppskattning. Jag älskar människorna jag mötte i Bispgården.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar