Nu slipper vi äntligen härma korna

Såg ett debattprogram för och emot surfplattan, där en kvinna, som definitivt var för surfplattan, berättade att hennes tvååriga son lärde sig prata med hjälp av en surfplatta.
Han tryckte på en bild av till exempel en ost och ut ur den magiska plattan kom en röst som sa just ordet ”ost”. Pekade han på en bild av en ko fick han, förutom att höra ordet "ko", också möjlighet att höra kon råma.
  Tänk förr när man satt bredvid sina telningar med en pekbok och den aktuella sonen eller dottern pekade på en bild av en ko. Inte kom det någon röst från pekboken då. Nä, en annan var så illa tvungen att öppna käften och säga ordet ”ko”. Och sedan var det igång.
  Varje kväll detta tjat om att peka på kon och säga ”ko”.
  Och ibland, om man var på alltför gott humör, kunde man komma loss och helt obetänksamt till och med härma kon med ett ”mu”, och då blev det ännu besvärligare.
Då räckte det inte längre med att säga ”ko” när kon dök upp i boken, man måste dessutom varje gång, till den förväntansfulla telningens förtjusning, också råma som en ko.
  Gjorde man inte det blev det ett jävla tjat.
  Men nästa gång när till exempel en häst dök upp i pekboken hade man lärt sig. Då aktade man sig noga för att härma den. Någon måtta med djurljuden fick det väl ändå vara.
  Likadant var det med osten. Man sa ”ost” men sedan fick det räcka. Man gick inte in på hur olika ostar kunde smaka eller lukta, och än mindre gick man till kylskåpet och skar en bit ost så att barnet ifråga fick bekanta sig med den. För hur skulle det då gått när man kommit in på vegetarisk lasagne, indisk currysoppa och lite mera krävande maträtter. Man nämnde heller inte att det fanns olika ostsorter, som Edamer, Havarti och Västerbottens.
  Självbevarelsedrift var en ledstjärna i ens uppfostran av de små.
  Men i framtiden när nästa generationens surflattor kommer, de som kan sprida all världen dofter till plattans omgivning, kan man kanske gå vidare med att lära våra döttrar och söner skillnaden mellan en långlagrad Grevé och en ordinär brännvinsost.
  Fram till dess är det ”njet” med sådan överinlärning.
  Ja, surfplattan är en välsignelse för alla småbarnsföräldrar som har svårt att få bitarna i livspusslet att hamna på rätt plats.
  Den blir aldrig trött och irriterad som ofullkomliga småbarnsföräldrar blir. Den håller fokus på barnet. När barnet till exempel hört den tjata ordet ”ko” fem gånger, är det bara för telningen att peka på ett nytt ställe på skärmen så får den höra ett lejon ryta fyra gånger, en häst gnägga tre gånger, en fiskmås skria två gånger, en björn brumma en gång eller ett får bräka en halv gång. Och så vidare.
  Och inte tjatar en surfplatta om att barnet borde lägga sig eller att den ska ha lite egentid för att kolla vad som hänt på Facebook.
  Nä, den ligger tålmodigt och väntar på att en hand ska beröra dess retinaskärm på rätt ställe så att den kan härma ett djur, uttala ett nytt ord eller än en gång upprepa ordet ”ost”.

  Mæ råkes