Schackflugan – ett hot mot Sverige som industrination

Min bäste kompis Tage var besatt av att spela schack. Så fort han kom åt sprang han till skolans uppehållsrum och försökte lösa det schackproblem som han där varje morgon hade ställt upp på ett schackbräde. Han funderade och funderade. 

  ”Det gäller att hitta rätt strategi”, sa han, ”schack är ett strategispel.” Och till slut, efter mycken tid och tankemöda, kom han oftast på lösningen på det aktuella problemet.

  Tage blev alltmer besatt. Han köpte till och med ett minischack som han kunde smussla med sig in på lektionerna, och så fort han fick tillfälle såg man honom sitta med det i sitt knä och fundera på någon ”öppning”(början på ett parti) eller något schackproblem.

  Nu hände det sig att schackspelande blev en fluga i vår klass. Med tiden hade alla ett litet minischack som de smugglade med sig in på lektionerna. Vilken vi än hade dröjde det bara några minuter innan alla satt med schackspel i sina knän och funderade på någon genial bondeöppning, ett tornslutspel eller vilket drag som var det bästa för att slå bänkgrannen i dagens parti.

  Och lärarna blev rasande. Det infördes förbud mot schackspel på lektionerna. Om någon blev påkommen fick han eller hon en hemanmärkning och elevens föräldrar blev kallade till rektorsexpeditionen för ett allvarligt samtal.

  Något som kan liknas vid dagens säkerhetskontroller på våra flygplatser infördes inför varje lektion. Eleverna kroppsvisiterades och nåde den som blev påkommen med att försöka smuggla in den minsta lilla bonde eller löpare. Varje dag stod en lång kö in till rektorsexpeditionen av avslöjade schagglare(en term som myntades redan efter tredje fallet) i väntan på utskällning och samtal till föräldrarna.

  Smygspelandet fortsatte dock oförtrutet och sätten att smuggla in schackpjäser i klassrummet blev alltmer sofistikerade.

  Lill-Berra gjorde urgröpningar för ett antal pjäser i sidorna i sin SO-bok, Klasse gömde några i de för stora skor som han lånat av sin far.

  Yvonne satte ringar i två svarta hästar, satte dem i öronen och hävdade med en dåres envishet att det rörde sig om absolut normala örhängen när hon passerade incheckningen, att hon varje dag kom med två nya pjäser dinglande i örsnibbarna fick dock säkerhetskontrollant och tillika mattelärare Eveby att muttra något om konstiga sammanträffanden.

  Maggie som tidigt var osedvanligt välutvecklad hade inga problem med att få ner ett torn, två bönder, en kung och en drottning i sina C-kupor. Nog för att fysiklärare Andersson gärna hade gjort en närmare visitation av hennes behå, men att bli så nitisk hade säkert inte accepterats av tillsynslärarinnan fröken Cederhök.

  Samtidigt som schagglingen tilltog ökade också beslagen av pjäser och snart låg en ansenlig mängd av dessa i nämnda fröken Cederhöks kassaskåp.

  Men ingenting kunde minska vårt schackintresse.

  Därför ordnades det föräldramöten om vådan av för mycket schackspelande på skoltid; läsförmågan skulle försämras, betygen skulle sjunka, eleverna skulle bli kriminella. Kort sagt: Sveriges framtid som industrination stod på spel. Det fanns ingen hejd på de hot som schackspelandet innebar.

  Men det fanns inte bara motståndare till schackflugan.

  Många föräldrar påpekade att schackspelandet fått deras barn mera intresserade av skolan; det var lättare att få i väg dem på morgnarna och på kvällarna visste föräldrarna vad de höll på med.

  Vår bildlärare, Åke Mört, påstod att schackspelandet var ett genialt verktyg för elever att lära sig kritiskt och självständigt tänkande. Han ansåg att schackspelandet på sikt skulle kunna skapa en helt ny kreativ människotyp, vars betydelse för framtidens samhälle var ovärderlig. Han förslog till och med att skolan skulle inrätta regelrätta schacksalar och att schackstrategier borde införas som obligatoriskt ämne på schemat. Dessutom hävdade han att man med schackspelande lärde sig en massa ovärderliga kunskaper som inte gick att mäta. Riktigt vilka dessa var kunde han dock inte med säkerhet säga, men han var helt övertygad om att det var så.

  Och så pågick diskussionerna där båda sidor försökte trumfa över motståndarens åsikter om schackspel.

  Så småningom hade de flesta i min klass blivit så bra på schack att de kunde spela utan vare sig bräde eller pjäser. Vi spelade så att säga visuellt, vilket innebar att man hade det aktuella partiet i huvudet och kunde visualisera alla drag.

  Detta blev dödsstöten för alla säkerhetsarrangemang kring schackspelandet: för hur upptäcker och stoppar man ett tänkt schackparti i två elevers hjärnor. Att vi dessutom införde ett kodspråk baserat på periodiska systemet för varje pjäsförflyttning gjorde att vi helt ostört kunde göra våra drag under alla lektioner; H2O innebar till exempel att man flyttade högra hästen två steg till vänster och ett steg framåt.

  Men vårt schackspelande fick givetvis återverkningar på våra betyg. Vi lärde oss allt mindre av de ämneskunskaper det var tänkt att vi skulle lära oss och på proven lyste stjärnresultaten med sin frånvaro. Detta kan man säga blev kontentan av vårt idoga schackspelande. 

  Men – vi blev ju väldigt duktiga på att spela schack. 

  Mæ råkes