Wargentinsskolan, tisdag 10.00. Okristlig tid för musiker.
Som att äta dessert före förrätten, ställa sig vid hållplatsen 45 minuter innan
bussen ska gå eller hälsa med frasen ”Du, vi ses”.
Tempot sitter. Bättre än igår. Publiken är snäll,
välartad.
Men visst kan man höra en del konversation under ”Håkken man
mist å man får”.
Dagens egocentriska människor: All tid är hela tiden min,
oavsett var och när jag befinner mig; ”Never a dull moment” för att parafrasera
titeln på Rod Stewarts album från 1972. Jaga undan det tråkiga:
Skratta åt ett Youtube-klipp – nu.
Utmana någon i Quiz-kampen – nu.
Lyssna på låten som just Du gillar – nu.
Sen borde inte finnas. Vad ska man med tiden till? Behövs
den? Till vad då? När allt redan finns här och nu.
Fånga dagen, som de så vackert heter. Oj, så många fångade
dagar det börjar finnas. Kanske är det dags att befria några av dem?
Grabbarna i bandet är lite splittrade över föreställningen;
Bosse lyckades inte riktigt med något, Tomas tyckte att det gick bättre igår,
Gustav är nöjd, Lars säger ingenting. Pelle Persson och Tomas Stjärnberg,
ljudkillarna, har gjort sitt jobb. Tonerna gick dit de ville, i lagom mängd av
varje.
Själv hade jag någon textmiss, är alltså inte helt nöjd, men
publiken satt kvar; det får väl ses som ett godkänt klockan 10.50 en
tisdagsmorgon i februari när Iphonen visar en utetemperatur på -14, 3 °C.
Klockan 16.00 bär det av till Laxsjö bygdegård. Hemmaplan på
ett annat sätt än i går, det ligger en mil från Lövsjön, byn där jag växte upp.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar