I morgon bär det av. Lars Persa drar iväg på en veckas
jämtländsk ”World tour”. Med sig har han Bo Lindberg, Lars Ericsson, Gustav
Hylén och Tomas Nyqvist.
Varför jag är benägen att kalla den ”World tour” är inte för
att den innehåller spelplatser som Ullevi, Wembley Arena eller Madison Square
Garden, utan för att jag är beredd att spela för vem som helst varhelst han
eller hon kommer ifrån.
Dyker det upp en banjobärande redneck, en blåblusad
rumänska, en pizzaälskande vietnames, en swahilitalande japanska, en
stövelklädd somalier eller en alldeles förtrollande ljuv och vacker
brasilianska så är det helt okej för mig; alla är välkomna. Bara de håller sina
käftar, jublar och applåderar vid rätt tillfällen och tigger om extranummer;
det vill säga uppträder som en publik ska.
Okej då, kvinnor, får, om de nu
anser sig ha alltför många, slänga upp trosor på scenen.
Men kalsonger. Nä, där
går gränsen; jag köpte förresten ett gäng på Dressman igår. Och du som nu fick
någon dum idé om långkalsonger, glöm den!
Vart går då färden, turnén?
Vi inleder med två skolgigg: måndag Palmcrantz kl 13.00 och tisdag
Wargentin kl 10.00.
Den första är både en premiär och en hemmamatch vilket gör
att nervositeten för min del kommer att ligga på topp. Risken finns ju att
någon elev kommer fram till scenen och frågar om han eller hon kan få ledigt
sista timmen eftersom han eller hon har ”ett viktigt möte”. Eller att någon
kommer fram och börjar bråka om varför han eller hon bara fick ett D på senaste
uppsatsen.
Nä, jag får nog läsa om valda delar av Keith Richards
memoarer och se hur han på sin tid löste sina nervproblem; vad jag minns hade
han en del uppslag att komma med.
Wargentinsgigget blir också en prövning.
Vem tusan vill rocka loss klockan tio på morgonen? De flesta
elever har ju knappt hunnit logga in sig på Facebook vid den tiden. Att då få
se dem hoppa sönder Wargentinsaulans stolar är väl något bara Mick Jagger kan
hoppas på. Detsamma gäller säkert
stormning av scenen med tillhörande hysteriskt skrikande tonåringar, batongsvängande
scenvakter, krossade förstärkare och helikopterflykt.
Nä, min målsättning får bli att försöka hålla eleverna vakna
i 45 minuter. Jag kanske kan tipsa om något häftigt Youtube-klipp som de kan
titta på om de skulle tycka att konserten blir för seg.
Eller också kan jag lägga in några överraskande upplysningar
i mitt mellansnack så att de hela tiden sitter och väntar på vad han härnäst
kan tänkas vräka ur sig.
Tankar och funderingar som:
”Sa han verkligen att han under sin gymnasietid hade förfört
rektorns fru i kartrummet?” eller ”Är det verkligen sant att han helst går
omkring i högklackat, turkosa tights, minimal topp och röd basker?” brukar
kunna hålla den mest rastlängtande tonåring alert.
Hur det går och gick med min turné kan du under den kommande
veckan läsa om här på min blogg.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar