Laxsjö, tisdag kväll 18.20.
Musikerna och jag kivas om vem som ska bära in grejorna, plötsligt slinter jag
och ett hörn på en baskaggelåda, som Bosse bär, träffar min panna och håller så
när på att krossa mina glasögon.
Blodvite uppstår, ja, nästan i alla fall. Glasögonen håller,
och efter en resolut redesign från min sida går de åter att använda. Tur.
Inför spelningen uppstår diverse diskussioner om att ligga i
framkant eller baktakt, men då får det vara nog:
– Bestäm dæ! Je bryr me int, säger jag och går och tar en
kopp kaffe.
Ibland måste man säga ifrån, sätta ner foten.
Och i det ögonblicket går mina tankar till det Keith
Richards skrev om turnélivet i sin memoarbok.
Nu förstår jag honom; lite Jack Daniels, några groupies och
något sönderslaget hotellrum på det här, så infinner sig den absolut rätta
turnékänslan. Jag börjar så smått hoppas. Få se nu, var är brudarna …?
Men före vårt framträdande kommer morgondagens artister upp
på scenen, de som inom en snar framtid kommer att delta i ”Idol”, ”Musik
direkt” och andra musiktävlingar. De som, om de får rätt stöttning, på sikt
kommer att dra in miljarder till det lilla konungariket Sverige.
Redan nu stöttas de av de Krokoms kulturskolas entusiastiska
musiklärare.
Det är inte frågan om att prestera över sin förmåga, slå
världen med häpnad, utan att pröva hur det känns att stå på en scen, få
välförtjänta applåder för sitt mod och på darrande ben, lycklig lämna scenen
och tänka: ”nästa gång ska det gå ännu bättre”.
I bakgrunden eller bredvid står de lokala vardagshjältarna
och ackompanjerar och stöttar med milda tillrop. Om någon råkar komma av sig
lite, ser de bara lugnt på honom eller henne med blicken: ”du är okej ändå”,
och han eller hon lugnar ner sig och fortsätter.
Lika nervös var jag också för tjugo år sedan, när jag på
skälvande ben för första gången äntrade scenen. Jag fick ingen stöttning av
någon musiklärare, men väl av skickliga lokala musiker; en annan kategori av
vardagens hjältar.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar