N-kungen är död – länge leve Pippi

Ja, så var då Pippi Långstrumps n-kung borta. Skönt.

  För vilken skada har inte han hittills åsamkat och i framtiden kunnat åsamka våra minsta? Dessa minsta som ensamma i höstmörkret sitter framför skärmarna och tar del av äldre filmers skadliga ord och uttryck. För någon vuxen att diskutera det de ser och hör med finns tydligen inte till hands. Då återstår väl bara retuschering?

  Men hur är det med resten som serveras i Pippiböckerna?

  Förnedringen av poliserna Kling och Klang. En förnedring som måste kännas ända i in benmärgen på medlemmarna av vår stolta poliskår. Är sådant bra för våra skyddslösa barn att se? Riskerar inte det att bli ett hot mot hela vårt demokratiska samhällsbygge, när barnen får se dylikt förakt mot ordningsmakten?

  För att inte tala om våra vanliga hederliga brottslingar som hon å det grövsta förnedrar genom att kasta upp dem på ett skåp.

  Inget barn som sett detta torde väl hemfalla åt ordinär kriminalitet. Bättre då att börja med försäkrings- eller fakturabedrägerier. Sår Pippi här inte fröet till dagens alltmer växande ekonomiska brottslighet?

  Och när man ser Pippis totala avvisade av samhällets utbildningsinsatser kan man inte annat än slå sig för pannan.

  Ska våra telningar verkligen oskyddade bibringas idéer om att utbildning bara är något som osjälvständiga människor som Annika och Tommy behöver?

  En misstanke smyger sig på:

  Är det kanske så att Sveriges dåliga Pisa-resultat delvis beror på att vårt uppväxande släkte i över två generationer lärt sig av Pippis agerande, att utbildning inte är något att stå efter?

  Sedan har vi hennes totala sågning av socialtjänsten, något som säkert får en och annan socialsekreterare att ompröva sitt yrkesval. För vad är det inte om inte en total förnedring, som prussiluskan får utstå när hon vill ta han om Pippi och placera henne på barnhem? 

  Vad ska de filmtittande barnen tänka om alla ensamkommande flyktingbarn och ungdomar som ibland svårt traumatiserade anländer till Sverige, när de ser hur Pippi alldeles galant klarar sig utan sina föräldrar? De som inte klarar sig utan och gnäller om att de saknar dem kan väl inte ”vara mycket att ha”?

  Man ska vara en totalt självständig och ogift Hollywoodfru i miniatyr, det är idealet som genomsyrar Pippiböckerna.

  Vänner som Tommy och Annika kan man roa sig med ibland, men i övrigt ska man gå eller rida omkring och njuta av sina aldrig sinande tillgångar och fördriva tiden med diverse pseudoverksamheter.

  Sedan ska man vara omåttligt stark också – som Stålmannen.

  Mæ råkes