En påse, är en påse, är en påse, är
en påse …
Nä, så i helvete heller!
Det vet väl alla som, när den gamla
soppåsen är full, ska försöka hitta en ny soppåseaspirant för sopkärlet.
Den första man får tag i är en
tunn, ämlig och genomskinlig och på sin höjd femliters Clas Olsson-påse, vars
enda funktion är att på ett billigt sätt göra reklam för nämnda företag, samtidigt som den underlättar för köparen att
kunna bära hem, tjugo helt i onödan köpta bra-att-ha-utifallbatterier, en
cd-rengörar-cd som, nu när Spotyfi erövrat världen, aldrig kommer att användas
och en billig men ful ljuslykta som aldrig i ditt hem kommer att få se dagens
ljus.
Däremot kommer den att bli alltför
bekant med det mörker som råder på översta hyllan längst upp till höger i det
skåp du nästan aldrig öppnar, en bekantskap som den får dela med några av dina
nesliga loppismisstag.
Irriterad kastar du Clas Olsson-påsen
och river fram nästa påsmisstag.
En på djupet avlång påse, som du
fick av en bekant, som hon fått från en klädkedja som du knappt hört namnet på.
Men trots sitt djup ska väl den
påsen ändå duga. Man får väl töja lite.
Och du sätter i den, trycker ner
den till kanten på kärlet och börjar töja. Det kommer nog att gå.
Men just när du nästan lyckats
tänja ut påsen till att passa kärlet, och det bara återstår tre millimeter,
spricker påsen och du sliter förgrymmad upp den i det att du förbannar din numera
före detta vän och lovar dig själv
att aldrig besöka den butik, där din lott kan bli att gå visslande ut från den
med det du köpt i en så oduglig påse.
Den tredje påsen du sliter fram är
alla omöjliga påsars moder och ursprung och fås, när du en lördag fem i tre,
lite andfådd, stapplar in på Systemet för att köpa det vin som du och din
käresta bestämt att ni absolut inte ska köpa till helgen.
Men vad då, ni är inte sämre än att
ni kan ändra er, och visst vore det synd att chansa med att äta lördagsmiddagen
nyktra, när ni i ett lätt fluffigt vinrus än en gång kan få uppleva hur ni i varandras
ögon åter intar ungdomens glans och vitalitet.
Och visst händer just det, kanske
inte plötsligt som en trissvinst, men ändå, och i alla fall innan ni i varsin
ände av vardagsrumssoffan somnar framför Netflixfilmen som skulle vara sååå …
bra.
Tyvärr blir resultatet av detta
vinrus med tillhörande filminsomning att en helt omöjlig, mörkt grön, svart
eller mörkt lila påse hamnar i påslådan till förtret för dig, när du nu får tag
i den som din tredje soppåseaspirant.
Så fort du inser att det är en
sådan du håller i din högra hand, ger du ifrån dig ett lyriskt "Jaaa!" och är nästan beredd
att ringa upp Systembolagets påsinköpsansvariga, för att som deras trognaste
lördagskund ge honom eller henne förslag om att inköpa neutrala vita påsar vars
storlek gott och väl räcker till att placera dem i och över kanten på ett
sopkärl.
Men eftersom det skulle kräva både
mod, skärpa och tid, överger du den tanken, kastar bolagets påse i ett hörn av
köket och gräver ur påslådan fram den fjärde påsen för dagen.
Och då … då inser du, att trägen
vinner, att ditt letande och framslitande av påsar varit värt besväret och att
livet ändå inte är så tokigt.
För där i din hand håller du, inte
bara en, utan två helt vanliga, perfekt stora, vita påsar, som är en fröjd att
hålla i för varje svensk sopsorteringsansvarig.
En nästan religiös känsla infinner
sig, och du får helt plötsligt traumatiskt dåligt samvete för alla de gånger
du, nonchalant(inser du nu), passerat en romsk tiggare utan att lägga så lite
som en krona i hans eller hennes solkiga pappmugg.
Samtidigt börjar du också allvarligt
fundera på om du ändå inte ska gå med i Frälsningsarmén.
Du bestämmer dig dock för att låta
både den förra och den senare funderingen ligga till sig och lägger istället de bägge
utmärkta, vackra och helt perfekta påsarna framför dig och utstöter ett
”Hurra!”, så högljutt att grannarna säkert börjar undra om de inte borde ringa
efter en ambulans som får ta dig till psykakuten!
Min lycka är gjord, att vara lycklig
kan väl ändå inte vara fel, och nu kan mitt lyckliga liv gå vidare, tänker du i
det att du, exalterat och utan problem, trär en av påsarna över ditt sopkärl.
Någonstans i fjärran tycker du dig
i den stunden höra inledningen till Galenskaparnas husvagnshyllning:
”Man
ska ha husvagn, sen så är semestern klar, man ska ha husvagn … ”
Men hur du än funderar på hur det
kan komma sig, kommer du inte fram till något svar.
Kanske kommer det sig av att
innehavet av en riktigt rejäl soppåse många gånger med hästlängder överträffar ägandet
av en medelstor husvagn.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar