Andra dagen på en långweekend.
I Kroatien. På Lopud.
Den lilla ön som på en timme nås
med färja från Dubrovnik.
Det har uppskattningsvis regnat
drygt 100 millimeter mellan fyra och åtta på morgonen, och det verkar inte som
det ska ge sig. Några dagar innan har det vräkt ner 167 millimeter på ett dygn
i samma område.
”Välkommen till solsäkra Kroatien”
ekar det tomt och ödsligt i min skalle.
Vem tänkte på att packa ner ett
paraply?
Inte jag.
Jag hade tagit vädret i egna händer
och frankt konstaterat att de väderprognoser, som visade övervägande moln och
regn i Kroatien de närmaste dagarna, måste vara ställda av berusade,
regnälskande och enormt törstiga väderspåmän, uppfödda i Gobiöknen med en sedan
årtusenden invand genetisk präglad längtan till vatten och annan fuktighet.
Och vem behöver då ett paraply?
Vi sitter där och hör regnet dåna
på husets tak och ser hur den väg som leder upp till huset, under
morgontimmarna förvandlats till en mindre bäck.
Jag försöker förgäves få tre plus
fyra att bli åtta, men vid trettioelfte försöket ger jag upp. Det fattas ett
paraply för att en någorlunda torr vistelse utomhus denna dag ska kunna
förverkligas. Och det paraply som fattas, är det som jag, dumdristigt och
korkat, lämnat hemma i det soldränkta Sverige.
Att hämta detta från Sverige torde varken
vara ekonomiskt eller logistiskt försvarbart. Bara tidsåtgången skulle bli längre än de fyra dagar som jag och mina vänner planerat att stanna
på nämnda plats. Alltså ett lose-lose projekt.
Återstår att antingen köpa eller
låna ett paraply.
Med tanke på det magra utbud av
paraplyer i de fåtal butikerna på Lopud måste det första alternativet ses som
fruktlöst. Återstår det andra. Men av vem?
De tre medföljande vännerna är det
knappast lönt att fråga.
En av kvinnorna i sällskapet får en
idé:
Hyresvärdinnan, som bor i en
lägenhet inrymd i det lilla hotellet där vi bor, kanske har ett att låna ut?
Sedan kunde kanske jag köpa ett nytt när vi dagen efter besöker det
civiliserade Dubrovnik, där det åtminstone borde finnas en paraplyaffär.
Vi diskuterar strategin, men
bestämmer inget mer än att vi ska vänta tills regnet avtar lite innan vi lämnar
vårt torra viste.
Mitt presumtiva låneparaply faller
i glömska och jag kan än en gång någonstans i fjärran förnimma en förförisk
röst som smeksamt serverar sloganen:
”Välkommen till solsäkra Kroatien”
Men regnet fortsätter. Och tilltar
dessutom.
Då bestämmer jag mig. Jag måste
göra ett försök att få låna värdinnans paraply.
Hon har väl ändå ingenting utomhus
att göra en sådan här regnig dag?! Hon kan gott hålla sig inne. Tänker jag i
det jag knackar på dörren till hennes lilla lägenhet.
Dörren öppnas och jag hinner inte
ens uttala alla stavelser i ordet ”umbrella”, innan hon har rusat in till huset
ägarinna, som tydligen också bor i huset, fått henne att avstå från
utomhusvistelse den dagen och levererat ett litet men dock paraply till den
stackars nödställda vikingen från Den Höga Nord.
Hvala, säger jag på knagglig
kroatiska och återvänder i triumf till mina paraplystinna vänner.
– Va???
– Va???
Blir en av de två kvinnornas
reaktion när jag stolt visar upp mitt byte för dem. Sedan fortsätter hon:
– Jag var ju nyss in till henne för
att låna ett paraply till dig, men då var hon helt avvisande.
Det är i sådana stunder jag tänker
på Gudrun Schyman och hör ekot av hennes tal om könsrollsstrukturer. Och jag
ställs inför en svår genusfråga:
Ska jag låta Gudrun få ett större
inflytande i världen och därmed göra den mera jämlik och riskera att jag, nästa
gång när jag besöker Kroatien, antingen får sitta inomhus och uggla en hel dag,
eller i spöregn utan lånat paraply gå omkring och inse hur en dränkt katt kan
känna sig en dyvåt dag i Kroatien?
Och jag som brukar bli så väldigt
blöt av regn – faktiskt blötare än de flesta?
Svårt.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar