Glädjen och våndan över min varma rumpa

Det är höst. Cykelsadeln dryper av morgondimma. Man skulle ha ett sadelskydd.

  Så tänkte jag i flera år, men jag köpte aldrig ett. Det blev liksom aldrig av.

Istället förbannade jag varje höstmorgon mig själv och tillvaron, satte mig på den dåligt avtorkade sadeln, kände fukten tränga in ända till grenen och skinkorna, frös till och tänkte: Man skulle ha haft ett sadelskydd.

  Men så. En dag. Nere på staden. Vid övergångsstället utanför Länsbibblan låg det där.

Ett svart, fårskinnsförstärkt cykelsadelskydd.

  Snabbt, innan någon annan skulle få samma idé, stannade jag cykeln, hoppade av och beslagtog girigt det åtråvärda skyddet. En eufori, som bara uppstår när man plötsligt och utan förvarning blir förälskad, störtade över mig. Äntligen hade min dröm gått i uppfyllelse. Min lycka var gjord. Och så vidare.

  Trodde jag.

  För det dröjde inte länge, kanske bara två minuter, innan en fadd smak uppenbarade sig i min mun och jag började starkt tvivla på det jag nyss gjort.

  Följande frågor dök upp i min skalle:

  Skulle jag gått till polisen med sadelskyddet i stället? Hade jag verkligen gjort mig förtjänt av den lycka som skyddet innebar? Fanns det verkligen ingen annan som behövde sadelskyddet mer än jag?

 Och:  

  Vilken stackars cyklist hade, säkert med sorg i hjärtat, en kulen kväll tappat det sadelskydd jag nu bryskt erövrat?

  Klumpen i magen växte, samtidigt som jag framför mig såg hur den romska kvinnan, som jag fick för mig hade ägt det, gråtande och irrande i timmar förgäves letade sitt sadelskydd, innan hon bedrövad och sadelskyddslös cyklade mot sitt hem som bestod av en gammal grön hålig presenning och en uttjänt masonitskiva.

  Hade jag, när jag konfiskerade detta sadelskydd, berövat denna kvinna hennes enda glädje här i livet: att ett par gånger per dag få värma sin kalla rumpa med detta, som jag nu insåg, rent ut sagt formidabelt utmärkta sadelskydd?

  En röst inom mig formligen skrek:

  Hur kan du, Lars, så där bara utan vidare, utan att skämmas, ta denna fattiga kvinnas käraste ägodel.

Lars, du är en dålig människa.

  Jag stannade cykeln och skämdes så till den milda grad att hälften hade varit nog. Mitt beslut var fattat: Lägg tillbaka, lägg tillbaka!

  Jag gjorde en u-sväng och påbörjade färden tillbaka.

Men jag hade väl inte mer än tagit tre tramptag innan en annan tanke dök upp och jag hejdade mig.

  När hade jag sett en romsk kvinna, eller man för den delen, cykla?

  Aldrig.

  De brukade ju sitta utanför ingången till olika butiker och tigga. Och av det jag sett verkade de inte sakna varmt under rumpan, eftersom de oberoende av temperatur kunde sitta där veckovis. Att de skulle kunna göra det utan ordentligt isolerande material under sig måste vara otänkbart. Dessutom skulle ett litet cykelsadelskydd i det sammanhanget inte förslå långt. Alltså var skyddet inte en utfattig romsk kvinnas. Eller mans. Förresten, hur skulle en fattig rom någonsin få råd att köpa sig en cykel?

  Lättad vände jag min cykel, lovade i lätt eufori mig själv att skänka en extra slant till nästa tiggande rom och styrde därefter cykeln mot min hemadress.

  Phu. Vad skönt! En cyklande rom. Inte en chans. Vad löjligt!

  Sadelskyddet tillhörde säkert en vanlig ursvensk kvinna som definitivt tålde åtskilliga minusgrader under sin bastanta stjärt. Skyddet var för henne bara en pittoresk detalj som hon köpt för att imponera på sina väninnor. Det var för henne också bara en anledning till att skrattande berätta ”Anekdoten om det borttappade sadelskyddet” vid morgonfikat på jobbet.

Inte skulle hennes skyddslösa sadel kunna leda till något annat än … ?

  Skulle den kunna leda till att hon förkrossad berättade ”Anekdoten om urinvägsinfektionens förbannelse”? En berättelse som tog sin avstamp i en olycksalig förlust av ett sadelskydd och slutade med …?

  Ja, vad?

  Eller kanske hade sadelskyddet ägts av en man som använt det till att undvika prostatabesvär men som, nu efter förlusten, sextioen gånger per natt, var tvungen att gå upp för att förgäves försöka kissa, som varje kväll efter jobbet i timmar satt framför datorn och googlade för att hitta det ultimata naturmedlet mot prostatabesvär, och som efter många om och men, minst en kvart varje morgon, i ångest satt vid hemtelefonen för att förmå sig till att, som hustrun tjatat på honom om, ringa för att få en tid på hälsocentralen.

  Mitt dåliga samvete inte bara knackade på utan slog med bägge knutna nävarna frenetiskt och med all kraft på min moral- och anständighetsport.

  Kallsvettig stannade jag cykeln.

  Vem är du, Lars, som kan beröva infektionskänsliga kvinnor eller prostatabesvärsmän deras enda skydd mot långvariga underlivsproblem? Skäms!!! Lägg tillbaka, lägg tillbaka!

  Men hur skulle denna kvinna eller man hitta sadelskyddet? Om jag lade tillbaka det skulle det kanske bara efter några veckor täckas av nyfallen snö och sedan under hela vintern inte vara till nytta för vare sig mig, den olyckliga kvinnan eller den ångestfyllda mannen. Och sedan när våren kom och skyddet en vacker aprildag smälte fram, skulle det säkert inte längre vara till gagn för någon.

  Jag måste alltså, trots den minimala chansen att den drabbade förloraren skulle se annonsen, annonsera, för att om möjligt kunna lindra nöden i den värld som vi alla är födda till.

  Fortfarande har jag dock inte fått tummen ur och satt in den annons som jag med hundra procents säkerhet i det ögonblicket bestämde mig för att sätta in.

  Jag njuter nästan varje morgon av cykelsadelskyddets stjärtvärme när jag, lyrisk, cyklar till jobbet.

  Man, eller närmare bestämt jag, är ju också, som de flesta andra, en skröplig varelse.

  Men, som den uppmärksamme läsaren kanske lade märke till, skrev jag ”nästan varje morgon”, vilket berättar att jag inte använder det varje morgon.

  Ibland låter jag det under min cykelfärd ligga fastspänt och sysslolöst på pakethållaren, så att min rumpa nästan till oigenkännlighet fuktas av den rikliga morgondaggen. Detta bara för att jag inte ska glömma, att skyddet borde tillhört någon helt annan man eller kvinna, någon som i den stunden precis som jag, känner en omåttlig saknad efter detta formidabelt utmärkta cykelsadelskydd.

  Och kanske kommer ni, trots min skröplighet, en trött morgon att se den här annonsen i tidningen:

  ”Rejält, underlivsbefrämjade cykelsadelskydd återfås mot beskrivning och angivande av förlustplats. Förlustplatsangivelsen får inte fallera på mer än 50 meter.

Svar till signaturen: Varm rumpa, när den är som bäst”

  Mæ råkes