Taube och Fristorp – två omaka sångmatroser på Gamla Teatern

Sven-Bertil Taube och Göran Fristorp har mönstrat på. 

  De lägger ut från scenen på Gamla Teatern klockan nitton på fredagskvällen.

  De två matroserna ska komplettera varandra. Men förutsättningarna är väl inte riktigt de bästa; den förste är en van seglare medan den andra har relativt liten erfarenhet av böljorna de blå.

  Och visst, de vill åt samma håll.

  Men det är bara en som håller i rodret och berättar om vart det bär av. Den andre har fullt upp med att beklaga sin hamnlöshet och lyssna på hur vinden blåser.

  Skutan seglar så länge den seglar, det här går nog bra, jag litar på min kompis, verkar Fristorp tänka, medan Taube har fullt upp med att undvika blindskär och kastvindar.

  Dock seglar skutan.

  Sven-Bertil tolkar sin fars texter på ett briljant sätt; han betonar, tar i, gestikulerar, ler, ser bekymrad ut, dröjer någon tiondel, ökar; han både framför och är visan. Och skam vore kanske annat, med tanke på hans rutin och påbrå.

  Göran Fristorp är ingen utpräglad vissångare. Däremot är han en utmärkt gitarrist och det är i sina instrumentala framföranden han kommer till sin rätt. Det är också då han njuter av scenen. Se på mig!   Visst kan jag spela gitarr! Ja! Stadig kurs!

  När det kommer till hans sång känns den inte alls lika naturlig som Taubs och det är definitivt inte visor han gestaltar, det är i stället text han med hjälp av skönsång framför.

Inte alls en dum skönsång, men den står i bjärt kontrast till Sven-Bertils frejdiga, exakt inlyssnande och saltstänkta tolkningar.

  Och skönsång av visor leder ofta till att publiken får svårt att uppfatta texten, så att visornas viktigaste essens, texten, går på grund och drunknar i tonerna.

  Även Fristorps egna texter skummar lite för lätt i jämförelse med giganten Evert Taubs och ibland verkar rimmen i dem hämtade från kobbar inomskärs.

  Göran Fristorp är och har aldrig varit någon avancerad rimmarmatros. Jag skulle tro det beror på att antalet texter han kapat varit alltför få och de timmar hans kämpat med deras gäckande natur inte varit tillräckligt många. Bidevind, kryss och öppet hav ger färdighet, som det brukar heta på sjömansspråk.

  Fristorp har övat gitarr i stället. Den har varit hans ocean. Och på scenen takterar han sitt instrument avslappnat, säkert och med bravur så att skummet yr!

  Seglatsen håller ändå på något sätt ihop. Låtarna häver sig, sänker sig, böljar.

  Fristorps framföranden får vindarna att tillfälligtvis mojna bland måsar och skär, publiken kan hämta andan för en stund, innan Sven-Bertil, ibland med hjälp av Fristorp, låter dem friska i över Everts krumma sjöar och landskap.

  Och människorna i konsertsalen blir lyckliga när de än en gång, med hjälp av de två matroserna, får  besöka pappa Everts alla klassiska människor och miljöer: Sunnanö, bagaren i San Remo, tatueraren,  Kalle Scheven, Fritjof i Arkadien m fl.

  Än seglar Everts skuta, om än med lite slagsida av den förskjutna skönsången i barlasten.

  Mæ råkes