Bråttom, bråttom, bråttom …
Soppåsen ner i brännbart,
tidningarna i pappersåtervinningen, färgade flaskor i rätt kärl, genomskinliga
i det bredvid, snabba steg fram till bilen, sliter upp dörren, slänger mig in,
men …
Vad är det här?
I tre sekunder fattar jag
ingenting. Ingenting känns igen. En klaustrofobisk känsla infinner sig. Jag
hinner än en gång fråga mig:
Vad är det här?
Plötsligt inser mitt fatala
misstag.
Jag sitter i baksätet bakom förarplatsen
och … sakta men säkert kommer en smygande känsla av att jag nog måste tillhöra
en av de mera intelligensbefriade varelserna på denna planet. Något i stil med
en encellig amöba.
Delfiner borde få Nobelpriset,
hästar Pulitzerpriset och till och med kor, som för det mesta brukar betraktas som
extra dumma och enfaldiga, borde åtminstone kunna kamma hem ett
hedersomnämnande för sina insatser i Bregott-reklamen på filmfestivalen i Cannes,
med tanke på det jag just lyckats med.
Hur tänkte jag egentligen om hur
jag skulle kunna köra bilen sittande i baksätet bakom förarstolen?
Jag når ju varken pedalerna med
mina fötter eller ratten med mina armar. Dessutom är sikten framåt väldigt
begränsad. Visserligen har jag en viss utsikt genom hålet i förarstolens
nackstöd, men jag tror inte en eventuell polispatrull skulle acceptera den som
tillräcklig.
Hur gör jag nu?
Av någon anledning börjar min
kroppstemperatur att höjas och jag kan ana en viss fuktighet tillta under den
nytvättade skjorta som jag tio minuter innan klätt min överkropp med.
Försiktigt ser jag mig omkring. Ingen
syns till.
Ingen av de andra bilägarna är alltså
ute för att glatt och frejdigt sätta sig på någon förarplats, starta den
aktuella bilen och köra iväg.
Ingen är alltså ute för att bete
sig som alla vanliga svenssons gör, varje vanlig dag, varje gång de ska starta
sin bil någonstans i konungariket Sverige eller i något av de andra drygt 190
länderna på det klot som kallas jorden.
Ingen är alltså ute för att bete
sig som alla andra gör.
Sedan har vi ju jag.
Som sitter där i baksätet och skäms
som det multifån jag just i denna stund är, och med rätta känner mig som.
Två frågeställningar rusar genom
mitt huvud:
Ska jag ducka, lägga mig ned på
bilgolvet och där tyst invänta det befriande mörkret, för att, när det sänkt
sig, försiktigt och så tyst som möjligt öppna dörren, snabbt och ljudlöst kliva
ur och bakom den intilliggande häcken, med blossande kinder, smyga mig in till
min lägenhet och hoppas på att ingen ska ha sett mig just när jag smög ut ur
bilen.
Eller ska jag helt frankt greppa
det paraply som jag alltid har liggande på hatthyllan bak, öppna dörren,
baklänges och med ändan först, halvt ihopkrupen, ta mig ur bilen, under det att
jag högt och ljudligt stöter ur mig: ”Jaså, det var där du låg, din gynnare! ”
sedan prövande fälla upp och igen det, nonchalant kasta tillbaka det på
hatthyllan, öppna förardörren, hoppa in och med en rivstart lämna min
carportsplats, i hopp om att mitt beteende ska ses som ett helt naturligt och
vanligt förekommande.
Ett tredje alternativ vore att jag
så smidigt som möjligt ålar mig mellan framstolarna och på så sätt når
förarplatsen. Men är det över huvud taget möjligt och hur skulle det se ut om
någon just då kom förbi och fick se konststycket?
Då dyker Pelle, en av mina närmaste
grannar, upp och min lätta överkroppsfuktighet tilltar dramatiskt. Och som man
säger: Goda råd är dyra, för att inte säga svindyra.
Pelle går med raska steg mot sin V
70, som står på höger sida om min Opel. Han måste ha sett mig.
Desperat öppnar jag dörren och
börjar föra den fram och tillbaka, som om jag smörjt dess gångjärn och nu testar
resultatet av detta underhåll.
Innan Pelle riktigt är framme, har
jag dessutom snabbt klivit ur, och nu när han nått fram till mig, öppnar och
stänger jag dörren samtidigt som jag muttrar något om att ” nu blev den
bättre”.
– Har du problem med dörren? blir
hans för mig befriande fråga.
– Ja, den behövde lite olja både i
gångjärn och lås, men nu funkar den som förr, säger jag lite avmätt och spelat vant,
i det att jag för en sista gång slänger igen bakdörren.
För att ytterligare övertyga honom
om att mitt tidigare beteende varit helt normalt, fortsätter jag med:
– Man borde smörja dörrarna oftare,
med du vet hur det är, man glömmer och månaderna går …
Sedan tittar jag snabbt på klockan
och utbrister i det att jag öppnar bildörren och hoppar in:
– Nä, nu måste jag dra, jag är sen …
I tre sekunder fattar jag
ingenting. Allt känns bekant, men ändå inte. En klaustrofobisk känsla infinner
sig. Jag hinner fråga mig:
Vad är det här?
Plötsligt inser mitt fatala
misstag.
Bredvid mig och min Opel ser jag
Pelle hoppa in, titta lite konstigt på mig och skaka på huvudet, samtidigt som
han startar sin V 70, lägger i en växel och kör iväg.
Gråtande omfamnar jag förarstolens
ryggstöd i det jag snyftar:
– Delfiner är smarta, kor är ännu
smartare, encelliga amöbor borde få Nobelpriset …
Och någonstans i bakgrunden tycker
jag mig höra SiW Malmkvist sjunga inledningen på sextiotalsdängan Flickor bak i
bilen:
”Vi
har det bra, vi här bak i bilen … ”
Hur fel hade hon inte när hon lät
dessa rader komma över sina i rött nyligen målade läppar.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar