Varje granatträff finns dokumenterad, jag var där

Gamla Dubrovnik. En ointaglig stad. Metertjocka murar.

  Som stupar rakt ner i Adriatiska havet fyrtio till femtio meter nedanför. Vars ingångar kan stängas och blockeras av vindbryggor.

  Vem kan ta sig in här? Det ska vara Batman då. Med sina häftmasselinor som kletar sig fast överallt.

  Men inte vanliga soldater.

  Försvararna hällde flytande bly på anfallarna förr. Det är därför det heter ”hett om öronen”. Det blev det, när hett flytande bly rann över deras huvuden och ner in under kragen. Hett flytande bly är det inte många som klarar. I alla fall inte någon längre stund.

  Till och med Serberna gick bet, när de försökte inta den gamla staden under det Jugoslaviska inbördeskriget 1991-92. Men de fick möta andra former av bly än hett flytande från murens torn.    

  Hårda blykulor.

  På en stor plansch vid en av entréerna finns en förteckning över alla granater, som serberna träffade det gamla Dubrovnik med.

  Träffar överallt. Och nya tak överallt. Nya takpannor som ersatt de sönderskjutna och sönderbombade. Planschen bevisar kroaternas heroiska insats.

  Skulle inte planschen räcka till för att minnas derass mod och offervilja, har de takpannorna.

  En ständig och strid ström av turister går motsols uppe på den tjocka muren. Uppför trappor, upp i torn, nedför trappor, ner från torn och till slut ner till huvudgatan i den gamla staden.

Kroater, italienare, japaner, spanjorer, fransmän, koreaner, norrmän, nordamerikaner danskar, serber och några enstaka svenskar.

  På huvudgatan fortsätter visningen.

  En ändlös ström av grupper med röda blue tooth-uppkopplade mottagare med tillhörande röda öronsnäckor, väller förbi. Längst fram i grupperna käcka guider som berättar om Dubrovniks fornstora da’r.

  Väller förbi pampiga kyrkobyggnader, väller förbi restauranger, väller förbi de mest pittoreska gränder världen kan uppvisa och givetvis, väller förbi den obligatoriska bronsfärgade levande statyn, som förföriskt blinkar åt de förbipasserande damerna, som lite skrattande och leende hjälper till att fylla statyns kassaskrin.

  Vad säger guiden? När hände var och hur? Var det femtonhundrasextiosju eller var det trehundra år tidigare.

  Hur ska man minnas allt?

  Mobilbilderna anger inga datum för när det som avbildas hände; när kyrkan togs i bruk, när trappan byggdes, när muren anfölls. Bara datum på när bilderna togs. Det var ju nyss. Men det som hände, det var då, för länge sedan.

  Kanske finns det snart en app som kan ange olika datum på bilderna: När en kyrka byggdes, när det hände konstiga saker i den, när den förstördes, när den restaurerades, och så vidare. Vilken sensation.   Som en film. Fast på bild. En stillbildsfilm.

  Grupperna väller på. Förbi allt det i sten byggda.

  Sedan ut ur den gamla staden. Och hem.

  Allt är dokumenterat.

  Jag har varit till Dubrovnik. Det finns bevis. Bilder. Jag har nästan hört allt som behövs för att kunna säga att jag vet en del. Som jag knappast minns. Men det var intressant.

  Och en bra guide. Trevlig. Pratade lite snabbt ibland kanske. Uttalade Dubrovnik väldigt konstigt.

Han kanske var från Paris. Men han såg engelsk ut. Nästan skotsk. Det var bara kilten som fattades. Och så säckpipan förstås.

  Skottarna ska rösta om utträde ur Storbritannien snart. De kan inte vara riktigt kloka.

  Vilka då? Serberna?

  Nä, skottarna. Bara lämna the Queen och riket. Hur tror de det ska gå?

  Nu går de här i ett land som lämnade Jugoslavien. Se hur det gick. Krig och elände. Förstörde nästan   

  Dubrovnik. Den gamla staden. Som var och är så vacker.

  Och de fick vara med om massakrer.

  Nu blir det säkert så i Skottland.

  Va? Inte alls!

  De har ju sin whiskey som de kan exportera.

  Och dricka. För att lugna ner sig.

  Skål för det.