Går jag rätt, går jag fel?

Ibland känns det som om man går på fel sätt.

  Som om man borde gå lite snabbare, lite långsammare, lite frejdigare, lite mera avslappnat och framförallt lite coolare.

  För det gäller att vara cool. Cool är helt enkelt bra. Bara ordets ursprung skriker ju om det: 

  Jag är ordet Cool och kommer från USA!

Jag brukar tänka:

  Vad då USA? Skulle det vara bättre än att vara från Rötviken, Kvitsle eller Lövsjön?

  Sedan när jag tänkt efter en stund inser jag att det är det.

  För hur många Hollywoodfilmer har man spelat in i Lövsjön? Hur många filmstjärnor bor i Rötviken? Och i Kvitsle finns det väl inget college, där alla elever håller på med allt annat än studier.

  Det är ju sådant som ska finnas där man ska bo, om man vill vara cool.

  Men gå kan man ju göra på vilket sätt som helst oavsett var man bor på jorden. Det måste väl också vara möjligt att gå på rätt sätt även om man är från Lövsjön?

  Förebilder finns det ju gott om.

  Kolla bara på alla stjärnor från Hollywood: Leonardo DiCaprio, Angelina Jolie, Beyoncé, Brad Pitt, Jordan Bratman och Tom Cruise.

  De går väl aldrig på fel sätt? Är det någon som någonsin, när den sett Tom Cruise gå omkring i en film, tänkt:

 Men hur fan går han? Hans gångstil passar verkligen inte in i den här filmen och absolut inte till den här rollen.

  Nä, i Hollywood går de alltid rätt.

  Jag skulle också vilja gå så där coolt som de gör.

  Visst börjar jag närma mig ibland, men jag når aldrig riktigt ända fram. Och ibland är det riktigt svårt.

  Speciellt i situationer där jag närmar mig en grupp människor som förväntansfullt bara tittar, ja, nästan stirrar, på mig och jag då, helst på något coolt sätt, ska ta mig fram till dem.

  Redan efter tre steg känns allt fel.

  Jag söker förtvivlat efter förebilder.

  Hur var det nu Jack Nicholson gick i Gökboet? Hur var det DiCaprio ibland frenetiskt, lite desperat, tog sig från en plats till en annan i The Departed? Hur skulle Bruce Willis göra i en situation som den här?

  Frågorna finns där, men svaren?

  Bilden av en kypare dyker upp. En som belevat och vant går fram till sina gäster för att ta emot beställningen. Bilden av en byggjobbare som, i full byggjobbarmundering och med en spikpistol i högsta hugg, går fram till gruppen och frågar:

– Var det här som det skulle skjutas i lite spik?

Bilden av en taxichaufför som går fram till sällskapet och lite stressad frågar:

­– Vem av er är Stefan Andersson, som ville åka till flygplatsen?

  Men jag är ju varken Nicholson, DiCaprio, Willis, en belevad och van kypare, en tuff byggjobbare med spikpistol eller en taxichaufför på väg till flygplatsen.

  Och jag ger upp. Skit samma. De får tycka vad de vill om min gångstil.

  Jag vet att de kommer att tycka att jag går som en nyligen stelopererad fyra tum sex-planka.

  Man skulle varit filmstjärna i Hollywood.

  Mæ råkes