Franz Ferdinands dunkel

Vilka är de? De som vilken tid som helst på dygnet smyger sig in på min blogg för att kanske läsa mitt senaste inlägg? Ibland mitt i natten klockan tre.

  Sover de aldrig? Har de inte ett jobb att sköta, det vill säga, borde de inte sova vid den tidpunkten så att de orkar jobba nästa dag?

  Nä, de vaknar, går på toaletten, sätter sig framför datorn, för att läsa mina djupsinniga ekivoka, provocerande eller lättsinniga alster.

  Ja, visst, jag känner mig hedrad, över att vara den första person en människa som vaknar mitt i natten tänker på. Och inte bara det, den första samma människa tar del av! Jag måste vara jävligt betydelsefull. För vissa.

  Så är det bara.

  Fast, jag kan ju inte vara säker på att den som, kanske bara av misstag, råkar komma in på min blogg verkligen läser ett enda ord av det jag i vredesmod eller glädje fått ner. Det kan vara ett misstag.

  Någon som av en ren slump råkat komma åt en tangent … kanske googlat och råkat … kanske i ögonens nattdimma sett fel och råkat … eller vad vet jag?

  Men om det nu inte är det? Vad kan det då tyda på?

  Dålig fantasi? Slentrian? Brist på alternativ? Övervikt?

  Eller kan det vara ett medvetet val, en noga övervägd åtgärd, en utstuderad strategi som sedan flera år varit den nattsuddandes absoluta livselixir, vars enda syfte är att hålla koll på mig? Han, eller är det möjligen en listig hon, arbetar kanske för en hemlig organisation, som upptäckt och förstått att mina alster inte alls är så harmlösa som det kan tyckas, utan istället innehåller kodade meddelanden till medlemmarna i ett världsomfattande nätverk vars egentliga verksamhet är höljd i det dunklaste av alla dunkel.

  Vars hela uppenbarelse inte har något annat syfte än att skapa en oro i de utomstående, oförstående läsarnas själar.

  En rysning går utefter min hårt beprövade ryggrad och blodet närmar sig fryspunkten i mina av köld ofta utsatta blodkärl. 

  Ett glas, som krossas när det faller i golvet i en angränsande lägenhet, får mina öron att lystra. 

  En svartmålad och oerhört obehaglig Audi S3 smyger utanför min balkong. 

  En märkligt olycksbådande sång hörs långt borta fjärran, när jag nästan desperat öppnar mitt fönster för att konstatera åt vilket håll Audin, likt en katt och svart som natten, letar sig bort.

  Plötsligt hörs sirener. 

  En ambulans passerar tätt följd av tre frustande polispiketbilar. 

  Den matta vinden börjar helt plötsligt tillta.

  En gammal orangemönstrad trasmatta virvlar olycksbådande förbi.

  Tre skator ger upp ett kraxande som för tankarna till Princips skott i Sarajevo. Det skott som startade ett världskrig.

  Kaiser Franz Ferdinand vänder sig i sin grav.

  En vas faller med ett krasande i golvet i den tidigare nämnda lägenheten.

  Någon ringer snabbt tre gånger på min lägenhetsdörr, innan jag hör den ringande snabbt förflytta sig utför trapporna i trapphuset för att avsluta det hela med en kraftfull smäll, när ytterdörren skrällande slår igen.

  Min ljudavstängda mobil vibrerar, displayen slås på men visar bara ”Inget uppringnings-ID”, och innan jag hinner svara har den ringande hunnit lägga på.

  Allt är ovisshet.
  Hu, hu … och trefalt hu.

  Mæ råkes