Robert De Niro rensar upp bland slöddret i New York

”–Talking to me … talking to me?”

  En klassisk replik från Robert De Niro i filmen Taxidriver från 1976.

  Han spelar en krigsskadad vietnamveteran vars sömnproblem får honom att söka jobb som nattarbetande taxichaufför i New York. Han kan i alla fall inte sova.

  Han kör sin bil så ofta han får. Långa pass och överallt. Även i de stadsdelar som vissa andra, speciellt vita, chaufförer undviker, som Harlem och Bronx.

  För taxichauffören Travis spelar det ingen roll vilka miljöer han kör omkring och vistas i. Han är ändå på väg från ingenstans till ingenstans, bort från och till … någonting som han inte vet vad det är. Kanske är det från sig själv till något som han förlorade under striderna i Vietnam.

  Upp och ner för gatorna. Taxametern tickar och mäter avstånd och tid. Passagerare kliver in, har sig i baksätet och kliver ur. Med jämna mellanrum måste Travis torka bort spermafläckar från grovhånglet och de alltför berusade passagerarnas spyor.

  Men han kör på.

  Förbi alkisarna, uteliggarna, hororna, chackpundarna och hallikarna. Eller slöddret som Travis mer och mer ser dem som. De som borde rensas bort.

  Hans desillusion tilltar och en dag, när han för andra gången ser en blott 12-åriga vit flicka hänsynslöst utnyttjas för prostitution av sin svarta hallick, bestämmer han sig.

  Han köper ett antal vapen, börjar övningsskjuta med dem, samtidigt som han börjar träna sin fysik.

  Till sist ger han sig ner i det svarta mörker som han alltmer ser vissa delar av New York som. Där låter han sina vapen tala, rensa upp. Några torskar, flickans hallick och en rumsuthyrare stryker med innan Travis skottskadad förlorar medvetandet.

  Och där kunde filmen slutat. Borde den slutat. Enligt min mening.

  Men istället får vi ett bedrövligt andra slut, som innebär att Travis återvänder ihoplappad, ostraffad och hjälteglorifierad till taxistationen. Han är inte längre asocial utan en i gänget. På något förunderligt vis har hans ”upprensning bland slöddret” lett till att han själv mentalt renats och blivit av med sina fobier och tvångstankar.

  Och som om detta inte vore nog.

  Han har också fått ett brev från den prostituerade tolvåriga flickans föräldrar i vilket de lovprisar honom för det faktum, att hans agerande lett till att dottern tagit sitt förnuft till fånga och flyttat hem till dem och återupptagit det medelklassliv som hon egentligen alltid varit ämnad för.

  Sensmoral:

  Det skjuts för lite avskum här i världen, speciellt i vissa delar av New York. Om bara någon, till exempel en krigsskadad taxichaufför, börjar, så ska det nog bli bra till slut.

  Mæ råkes