Katthataren och den otrogne

En man i sina bästa år. En kvinna i sina bästa år. Vilka år är de bästa? För honom? För henne?

  Bäst före - jättefräscht. Eller bäst efter – moget.

  Sedan finns det ju mitt emellan – och ruttet.  På väg att upplösas. Ombildas till något annat. ”Av jord är du …” och så vidare.

  Allt för livets skull. För att finnas, blomma, mogna och sedan ge plats för nästa liv.

  Inte dröja sig kvar, inte vara bångstyrigt tjurig. Inte spjärna emot i dörrkarmen när de kommer för att hämta.

  Bara följa med, som när en brottsling lugnt förs iväg av två stadiga konstaplar. En på var sida.    

Handfängsel runt handlederna.

  Och hur är det med kvinnan? Har hon också handfängsel?

  Eller lämnar hon rummet i en diskret grå klänning? Helt tyst. Värdigt.

  Hon har gjort sitt. Fött barn. Förverkligat sig själv.

  Är det så? Olika?

  Nu hörs en hund skälla inne i en gränd. En finsk lapphund.

  Varför? Är det den där randiga katten som bor hos grannen bredvid som fått hunden att tappa besinningen så här mitt i natten.

  Inte undra på att Gonzales, som bor ett kvarter bort, blir förbannad. Hur många gånger har inte den hunden väckt honom ur hans sköna och djupa sömn.

  Men i dag hade han redan vaknat innan. Han vaknade av att blåsan trängde på och just när han var färdig med sitt vattenkastande började hunden, den förbannade hunden, skälla. Som vanligt.

  Gonzales har ett gevär, och licens på det. Dessutom har han en gammal tysk Luger från andra världskriget.

  En pistol som han i sin ungdom fick av en engelsk pensionerad flygare.

  Flygaren, Jimmy, hade hittat den i ett dike 1944 i Bretagne en mörk natt när han nyss nedskjuten och nedfallen i en fallskärm gömde sig för de tyska soldater som var ute för att se vart den där fallskärmshoppande engelska piloten tog vägen. De upptäckte aldrig honom, men han hittade vapnet.

  35 år senare, när Jimmy var på semester i Venezuela gav han Gonzales Lugern. Han tyckte synd om
Gonzales som berättat att han hade svårt att sova sedan hans fru lämnat honom. Han kände sig inte trygg.

  Jimmy, som aldrig riktigt förstått vad han skulle ha pistolen till, gav Gonzales den. Då skulle den ju bli till någon nytta. En trygghet.

  Nu funderar Gonzales på om han ska hämta Lugern, som han alltid har laddad under sin huvudkudde, och en gång för alla skjuta den där förbannade hunden.

  Men just då kommer den vackra Rosita förbicyklande på väg till sin älskare Romário. Han i det stora vita huset, med den vackra stora balkongen.

  Hur många gånger har inte Gonzales hört eller sett henne i lönndom cykla förbi i natten. Till och från deras kärleksnäste. Och hur många gånger har han inte tänkt att han borde berätta för Romários hustru Maria, att Romário bedrar henne varje natt hon har sin nattliga barnmorskejour på det lilla sjukhuset.

  Men vad har han för skyldighet att göra det? Hon får väl cykla förbi där varje natt om hon vill.    

  Romário får väl bedra Maria varje natt om han vill.

  Gonzales är ingen, och vill inte vara, någon gud som dömer människor och försöker ställa allting till rätta. 

  Förresten: Vad är att ställa allting till rätta? Vad är det rätta? Kanske är själva otroheten det rätta, det mest rätta. Skulle då han, Gonzales, förstöra det rätta?

  Men det går ett styng av svartsjuka genom den ensamboende och efter kärlek längtande Gonzales, när han hör Marias cykel skramla iväg till det stora vita vackra huset. Om han ändå … han kan tänka sig. Hur …

  Hon är så vacker, Maria.

  Romário är inte värd henne. Dessutom har han redan en kvinna. Inte så vacker, men ändå. Ska han ha två, medan Gonzales inte har någon?

  Gonzales kramar sin nyss hämtade Luger.

  Vilken av hundarna ska han avliva? Katthataren eller den otrogne?

  Mæ råkes