Nysvenskarna tar sig vilka friheter som helst

En händelse kom plötsligt en dag i förra veckan över mig. Så här var det:

  Året var 2007. Tror jag.

  Satt där på Captain Cook i Östersund och skulle signera min åttonde cd: Håkke de nu e.

Patrik, ägaren, hade gjort i ordning ett litet bord med en skylt, på vilken det stod något i stil med: ”Lars Persa signerar sin senaste cd.”

  Där satt jag och intog väl en eller annan öl medan jag signerade.

  Några intresserade kom utan knussel direkt fram till mig, slängde upp en hunka och gick lyckliga direkt tillbaka till sina bord med en signerad Lars Persa.

  Några ville surra lite om hur bra den eller den låten, som jag skrivit, var. Hur de känt igen sig och så vidare.

  Vissa undrade en del över människor som förekom i olika låtar. Om ’n Arne var någon Arne som de kände, eller om jag bara hade hittat på alltihop. En som hette Arne upplyste mig om att han hade två bröder vars namn överensstämde med två personers namn i en låt där en viss Arne fanns med.

  Jag svarade lite olika på frågan om den eller den verkliga personen fanns med i olika låtar.

  Ibland sa jag: Javisst, det är säkert han.

  Ibland sa jag: Nä, det där är en annan med samma namn.

  Ibland sa jag att jag inte visste vilka som var med i mina låtar, men att det inte kunde uteslutas att det var han eller hon som de frågade om, som utan min vetskap smugit sig in bland textraderna.

  Jag ville ju inte göra någon besviken genom att avfärda alla rykten eller spekulationer om att den eller den personen fanns med i mina olika låtar.

  Plötsligt kom det fram en väldigt mörkhyad, totalt svart, man fram till mig och sa på klingande svenska:
  – Jag har suttit här och funderat på om jag ändå inte skulle köpa din senaste. Jag har ju några av dina tidigare, och nu har jag bestämt mig.

  Min hjärnas första reaktion var:

  Va? En n…,  jag menar mörkhyad, som pratar klockren svenska?

  Hur är det möjligt? Det måste vara något skumt med den här killen.

  Är han månne uppväxt i Kongo eller Mali, men ändå gått i en svensk skola där?

  Eller har han i lönndom smygstuderat svenska i sitt hemland innan han kom till Sverige och Jämtland?

  Varför kan han perfekt svenska?

  Okej, för att jag kan en del engelska, men vilken infödd amerikan eller engelsman som helst kan direkt på min brytning höra att jag ursprungligen kommer från Skandinavien.

  Men här går en totalt svart människa och pratar felfri svenska. Lite brytning skulle han väl ändå kunna visa upp.

  Dessutom vill han ha ursvenskt klingande låtar med texter på jämtländska. Han som har den afrikanska rytmen i blodet och allt det där. Eller i alla fall borde ha det.

  Om jag sjungit afrikanska sånger på swahili, hade jag kunnat förstå hans intresse för min musik, men att denna 20 år yngre svarta man skulle visa intresse för en gammal jämtländsk stöts musik blev helt obegripligt.

  Men jag sa inget om detta till den mörkhyade mannen, utan signerade min cd och sa bara att jag tyckte det var kul att han gillade min musik. Och jag tror han förstod vartenda ord jag sa, fast jag i princip pratade felfri svenska.

  Sedan dess har jag varken förr eller senare stött på honom:

  Men visst har jag ibland undrat över vart han tog vägen. Om han återvände till sitt hemland och där glömde sin klingande svenska och började prata klingande swahili.

  Eller om han lever kvar i detta land och åtminstone lagt sig till med en klädsam afrikansk brytning, så att han, såväl som alla riktiga svenskar i det blågula Sverige, ska kunna förstå att han inte är tvättäkta?

  Eller är han så fräck att han fortfarande går omkring och låtsas att han skulle vara precis som vi riktiga svenskar. Och det utan brytning.

  Och det där med att gilla låtar med jämtsk text, det är väl ändå att ta i.

  Komma från Afrika, för att inte säga mörkaste Afrika, och gilla en nästan utdöd svensk dialekt.
  Okej, för integration, men någon måtta för det väl ändå vara på de friheter som nysvenskarna tar sig?  

  Mæ råkes